lördag 4 mars 2017

Tangon som aldrig tar slut

Beskrivningen av relationen mellan journalisterna och deras källor (ofta politiker) som en dans - en tango - är en av de vanligaste metaforerna medieforskare använder. "Do politicians lead the tango?", "När källorna bjuder upp till dans" eller "Studying the tango" är några av de titlar på vetenskapliga texter där dansmetaforen dyker upp i själva titeln.

I dagens avsnitt av Medierna i P1 intervjuas jag om vad forskningen säger om vem som egentligen har makten över dagordningen. Lite förenklat kan man säga att över tid har vi sett en rörelse från politikermakt (partipressens tid), till journalistmakt (professionaliserad journalistik) till ökad politikermakt igen. Med mer professionaliserad PR och ett förändrat mediesystem har källorna till viss del tagit tillbaka initiativet.

Men bilden är mer komplex än så. Forskarna pratar ju ofta om medialisering och hur hela samhället präglas av medier. Men det betyder inte nödvändigtvis att journalisterna har makten. Medialiseringen har gjort att alla - journalister och politiker - är fångade i nyhetsparadigmet och jakten på uppmärksamhet. Och i det spelet kommer det i varje situation finnas en kamp om makten över dagordningen. Vem som leder dansen just då är aldrig givet, utan bestäms av olika faktorer i den aktuella situationen. Men över tid har ändå journalistiken till viss del förlorat makt över dagordningen.

Jag har skrivit om det här i flera arbeten som tar upp det här. Bland annat i en nypublicerad artikel i Journalism Studies och i ett kapitel (Sätter journalisterna dagordningen?) i läroboken "Det politiska spelet".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar