Journalistik i en illiberal tid

 Institutet för Mediestudier firade igår 25-årsjubileum och jag fick äran att säga några ord om framtiden. Vi var tre som spanade framåt, Olle Lidbom, Jenny Wiik och undertecknad. Medan Olle pratade om algoritmernas dominans och om det verkligen finns journalister i framtiden spanade Jenny om AI och ny teknologins påverkan på journalistiken. Mitt bidrag handlade om journalistik i en illeberal tid och talet som jag höll finns här nedan. För det mesta brukar jag bara prata på till lite bilder men den här gången skrev jag ett talmanus och höll mig till det. Man tappar lite som sång och dansman men vinner i retorisk tyngd. 

  

På jubileet tittade vi också bakåt, hur Mediestudier grundades och tidigare föreståndare Torbjörn von Krogh och Lasse Truedson frågades ut av nuvarande föreståndare Ulla Beck-Friis. Mediestudiers ordförande Karin Hubinette pratade också och intervjuade några av dem som finansierar Mediestudieras verksamhet. I 25 år har Mediestudier initierat, finansierat och spridit forskning och har en viktig plats för att ge underlag för en kunskapsbaserad diskussion om medier och journalistik.    

Har ni inte koll på Mediestudier så titta gärna in på webben. Det finns mycket spänannde seminarier, publikationer och även databaser att ladda ner. Allt är kostnadsfritt så ladda ner, läs och sprid. 

Klicka HÄR, 

Men här är då talet. Jag använder "Allvarsorden" eller "Stororden" som nog Torgny Lindgren benämnt dem. 

Journalistik i en illiberal tid

Jag börjar med begreppet. Illberal? Vad är det för något? Och framförallt - vad har det med journalistik att göra?

Fareed Zakaria – så heter han som 1997 myntade begreppet i boken The Rise of Illiberal Democracy. Han menar att det illberala politiska systemet är ett system där det finns demokratiska val, men grundläggande fri och rättigheter är begränsade eller underminerade. Så även rättsstaten. Zakaria skriver att regeringen visserligen är vald men försöker kontrollera medierna, inskränka civilsamhällets rättigheter och underminera rättssäkerheten. Istället prioriteras nationell suveränitet, kulturella traditioner och majoritetens vilja.

Historikern Timothy Snyder är inne på samma linje, inte minst i boken Om tyranni där han menar att demokratier oftast inte dör i dramatik, utan genom gradvisa förändringar. Auktoritära ledare använder demokratiska institutioner för att underminera dem - inifrån. Val manipuleras, pressfrihet begränsas, korruption och spridning av desinformation ökar och en oberoende rättsstat avvecklas. Statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt fokuserar också i den uppmärksammade boken How Democracies Die på demokratiers långsamma död. Demokratier dör i tysthet.

Det här är inte framtidsspaningar eller dystopier. Snyder använder framförallt Nazityskland och Sovjetunionen för att illustrera sina teser. Levitisky och Ziblatt använder samma exempel som Snyder - men tar också upp Venezuela under Chavez, Peru under Fujimori, men också Orban i Ungern och Erdogan i Turkiet. Och givetvis Donald Trump.

Alla jag nämnt menar att vi ser tendenser till en ny auktoritär tid, en illberal tid. I vissa länder har det gått längre än i andra och givetvis är alla oroade över USA och utvecklingen där.

Frågan är vad det här har med journalistik att göra. Förändras det journalistiska uppdraget? Eller är det bara att informera och granska som tidigare? Är det business as usual eller nåt nytt?

DN publicerade förra veckan en artikel av den polske biträdande chefredaktören för dagstidningen Gazeta Wiborcza - Bartosz  Wieliński. Han ger några råd till sina amerikanska kollegor inför Trumps andra presidentperiod. Allt baserat på egna erfarenheter av situationen i Polen när Lag och rättvisa styrde.

Vad är det då för erfarenheter Wieliński pratar om? Han berättar att staten satte press på annonsörer så att finansieringen undergrävdes, att medierna översköljdes med oseriösa stämningar, att möjligheter att få information begränsades och att mediernas trovärdighet undergrävdes genom spridande av lögner. Wieliński nämner inte det i sin artikel, men kontroll över public service och tillsätta lojala chefer och medarbetare var också en del av Lag och rättvisas mediestrategi.

Varför gör man då så här? Det är inget nytt – egentligen – det handlar som vanligt om att kontrollera information, att få bestämma berättelsen om hur verkligheten ser ut. För kontrollerar man berättelsen så har man - som statsvetaren Olof Petersson en gång skrev i den svenska maktutredningen - makten över tanken.

Vilka råd ger då Wieliński? Först: Värna era vänner! Prata och interagera med dem som faktiskt tar del av journalistik och litar på er. Samarbeta och samtala med publiken. Bygg en stark relation och posta inte bara saker på sociala medier i slentrian. Han säger också ungefär:  ”vänner i alla länder förenen eder”. Wieliński skriver att det var lättare att ta kampen när man visste att man inte var ensam. Ensam är inte stark!

”Värna journalisterna”, är ett annat råd. Skydda journalisterna mot de som hotar och misskrediterar dem – med lagen till hjälp om så krävs. Och var inte rädd för dem med mycket makt.

Men vad säger han då om innehållet, om själva journalistiken? Han börjar med att dra en lans för det tunga innehållet. Han tycker inte att man ska följa samtidens idéer och till varje pris nå en bred publik. Politik skaver och måste få skava och journalistik måste få handla om det som är viktigt, inte bara om det lättsamma.

Sedan kommer det kanske mer kontroversiella: att sluta vara neutral och distanserad. När en regering slår mot demokratins grundvalar menar Wieliński att objektiviteten måste överges. Eller som han skriver ”Journalister måste aktivt försvara demokratin”.

Och som sista råd: kalla saker och ting för vad de är. En lögn är en lögn och en som ljuger är en lögnare. Linda inte in saker och ting. En spade är en spade och inget annat.

Så vad är en journalist och vad är journalistik i en auktoritär tid? I en illberal demokrati? Jag ska vara tydlig. Sverige är inte där – långt därifrån. Men om vi ska ta Snyder & co på allvar ska man vara uppmärksam på tecknen. För dom finns där.

Till att börja med måste sanning vara överordnat kraven på balans i journalistiken. Balans fungerar när man har en gemensam bild av verkligheten, även om man har olika mål och olika sätt att nå målen. Om jorden är platt, om klimatförändringar finns eller hur många deltagare det finns på en presidentinstallation är ingen debatt som kräver journalistisk balans. Eller som min kollega Jesper Strömbäck brukar säga: du har rätt till din egen åsikt, men inte din sanning. 

Men sanning måste också vara överordnat förtroende. Visst är förtroende bra, men i valet mellan en publik som har förtroende för dig som journalist och att rapportera om det som är sant trumfar alltid sanningen. Förtroendet ska man förtjäna genom att berätta sanningen, annars får det faktiskt vara.

På många sätt är vi tillbaka till demokratins genombrott. Då var journalistiken både en arena och en röst för att införa demokratiska principer. Och det är kanske dags att ladda slagordet ”publish and be damned” med nytt innehåll. I en illiberal demokrati får ”publish and be damned” en demokratiteoretisk spets. Att publicera även om inte makten vill, att publicera även om delar av mediepubliken inte tror på det man säger.

För om den offentliga lögnen upphöjs till norm kan inte journalistiken titta på och huka sig. Då är det faktiskt en demokrati som dör.