Om person vs position

Så roligt var det väl inte? tänkte jag när doktoranden skrattade högt åt ett av mina skämt. Sakta insåg jag att skrattet nog mest handlade om att jag var professor och hen var doktorand. Skratt och uppmärksamhet följer status. Direkt kom minnet tillbaka när jag en gång i tiden gick handledarutbildningskurs för doktorander och en av de äldre professorerna berättade om relationen till sina doktorander. Han berättade om deras avslappnade och informella förhållande och sa att de ofta var ute och drack öl tillsammans. Jag undrade lite stillsamt för mig själv om doktoranderna såg på relationen på samma tillbakalutade sätt. Gillade de ens öl?

Missförstå mig inte. Kanske var mitt skämt så roligt som skrattet antydde. Kanske hade professorn och hans doktorander en väldigt avslappnad och välfungerande relation. Men min poäng är att vi ofta sammanblandar position med person. Dessutom tenderar vi att bortse från vad asymetriska maktförhållanden betyder när vi själva är den som har makt, formell eller informell. Låt mig ta några exempel. 

När jag - för ganska många år sedan nu - blev prefekt, dvs chef över en universitetsinstitution, slog det mig att några av mina arbetskamrater ändrade sitt beteende. De blev plötsligt väldigt uppmärksamma och hälsade glatt och frågade hur saker och ting var. Helt plötsligt syntes jag. Tidigare hade de i stort sett aldrig pratat med mig. Men nu hade jag blivit en viktig person som de ville hålla sig väl med. När jag sedan gick tillbaka till min vanliga position efter chefandet - det är så vi gör i akademin - betedde de sig som tiden före mitt chefskap. Inget konstigt med det eftersom det är strategiskt viktigt att hålla sig väl med chefen - som både sätter lön och fördelar arbetet. Men jag insåg då att det inte var "Bengt", utan "chefen Bengt" som gjorde skillnad i bemötandet.

Att vara professor har i vissa sammanhang samma effekt. Folk lyssnar på vad jag säger. Inte för att jag kanske säger så där värst kloka saker utan för att jag är professor. Titeln gör att man blir lyssnad på. Jag slås ibland att människor lyssnar och begrundar det jag säger av när jag öppnar munnen i olika sammanhang. Särskilt om jag befinner mig i icke akademiska miljöer. Då är professorstiteln en förstärkare av det som sägs. En gång illustrerade en professor detta med att på ett seminarium utbrista "Jag behöver inga data, jag är professor".

Vart vill jag nu komma med de här lösryckta tankarna? Min huvudpoäng är väl att man måste reflektera över faktumet att våra arbetsrelationer ofta inte handlar om person utan om position. När vi stiger i graderna får vi makt och status och blir lyssnade på. Vi utövar makt, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Men i det stora livet är det inte personen som är det viktiga utan positionen. Om några år - vi får väl se hur många - kommer jag inte vara yrkesverksam professor längre, även om jag kan svänga mig titeln emeritus. Då kommer inte folk hela tiden fråga vad jag tycker, eller be mig om råd. Ingen kommer troligen heller lyssna om jag tycker till om något eftersom det stora livet bygger på position, inte person. Men i det lilla livet är det annorlunda, bland familj och bland vänner. Där har ingen någonsin brytt sig om min professorstitel. Där är "Bengt" alltid "Bengt" och inget annat.