Fel, fel, fel - om missnöje med utrikesrapportering

Åsikter om hur svenska nyhetsmedier bevakar internationella konflikter skiljer sig åt. Inte minst har det visat sig i rapporteringen om kriget i Mellanöstern. Det stora antalet anmälningar till Granskningsnämnden talar sitt tydliga språk. Vissa menar att bilden pro-israelisk, andra att den är pro-palestinsk. Så missnöjet är stort. Men vad handlar det egentligen om? 

Värderingsfri kunskap

För att reda ut det här måste man hålla isär vissa saker. En skiljelinje är synen på faktauppgifter eller om vi så vill värderingsfri kunskap. Har det hänt? Vem låg bakom? Vilka blev konsekvenserna? Den första nivån i kampen om verklighetsbeskrivningen ligger nära de klassiska journalistfrågorna: Vem? Vad? När? Var? Varför? Journalister tränas i att göra bedömningar av olika källor och här är sanningskriteriet överordnat, inte balans. Ifråga om värderingsfri kunskap finns det inte för journalisten något skäl att tänka på att båda sidorna i konflikten ska få utrymme. Sanningskravet är överordnat. 

Men i krig är det svårt att besvara de klassiska journalistfrågorna. Inte minst beroende på svårigheter att få tillgång till platsen. Journalister har oftast inte tillträde till krigszoner och därmed begränsad möjlighet att prata med de källor de vill intervjua. Dessutom är många källor i konflikter vinklade - inte minst de officiella. Även om de inte direkt ljuger kommer de försöka få bilden av verkligheten att överensstämma med hur de vill att verkligheten ska se ut. Så journalister har ett tufft läge. Inte tillgång till källor på plats och får därför ofta förlita på källornas officiella talespersoner. Då finns det alltid en risk att sanning ersätts med balans, vilket får som konsekvens att mediepubliken själva ibland får avgöra vilken sanning de tror på. 

De missnöjda

De missnöjda kan vara kritiska till den värderingsfria kunskapen. Ibland hävdar de - rätt eller fel - att det som rapporteras inte stämmer, att fakta talar ett annat språk. Men vanligare är kanske att kritisera balanseringen i rapportering av osäkra fakta och att information från motståndaren i konflikten är osann, propaganda som inte bör spridas ("De andra är aldrig att lita på"). En annan missnöjesyttring är att vissa saker saknas. Nyheterna som sådana kanske stämmer, men det saknas sakförhållanden som borde fått lika stort utrymme. Det här kan givetvis ses som en form av balans, men är inte direkt kopplat till att olika sidor ska få höras, utan att sakförhållanden inte blivit belysta.

Värderingsbunden kunskap

Den andra nivån är mer komplicerad och kan kallas för värderingsbunden kunskap. Ofta gäller det bakgrunden till att något hänt, också i ett vidare perspektiv. Hur ska konflikten förstås? Vilka är de historiska rötterna? Är de olika sidors krav berättigade? Nu lämnar vi till viss den den rapporterande journalistiken, istället kommer den kommenterande journalistiken i centrum. Utrikeskorrespondenter gör analyser och kommentarer och i tv-studion sitter experter av olika slag och pratar. Här riktar de missnöjda in sig på att berättelsen om konflikten ser ut på ett visst sätt, att narrativet domineras av ett perspektiv och undertrycker andra.

Det kan finnas spår av värderingsbunden kunskap även i den rapporterande journalistiken. Ordval är en sådant. Vad kallas de olika sidorna i konflikten? En klassiker är om en person eller grupp kallas "frihetskämpar" eller "terrorister". Eller hur konflikten benämns. Är det en "invasion" eller en "begränsad militäroperation"? Ordval styr perspektiv och de missnöjda riktar gärna in sig på hur saker benämns. Hit hör också kampen om beskrivningar när en konflikt startat. Vi hörde kritiska röster när medierna rapporterade att kriget i Ukraina började 2022, då många menade att det började långt tidigare. Och kritik har också riktats mot att 7 oktober 2024 satts som startdatum på kriget i Gaza. 

För att förstå de missnöjdas reaktioner måste man förstå att kampen om verklighetsbilden både handlar om värderingsfri och värderingsbunden kunskap. Ett annat sätt att beskriva det är att kampen står mellan olika berättelser, mellan olika narrativ. En sådan kamp finns i alla konflikter och narrativen är uppbyggda av både värderingsfri och värderingsbunden kunskap. Allt för att konflikten ska beskrivas på ett sätt som gynnar den egna sidan. Min bild är att kritiken oftast handlar om att det egna perspektivet inte får tillräckligt med uppmärksamhet, att den berättelse man förespråkar inte syns tillräckligt mycket. När jag - som bara följer konflikten via massmedier - hör om kritik mot medierapporteringen är det sällan som jag hör något egentligt nytt. Alla sakförhållanden har rapporterats, men frågan är snarast i vilken omfattning.

Så kan det givetvis vara, att en sida av saken får mycket mer uppmärksamhet. Men det finns också en uppenbar risk att de missnöjda inte själva har en helt balanserad syn på hur mediebilden faktiskt ser ut. Jag pratar om "fientliga medierfenomenet".

Fientliga medierfenomenet  

Inom forskningen har fenomenet fått en hel del uppmärksamhet, där resultaten visar att individer som är starkt engagerade i en fråga ofta felaktigt tror att mediebilden är mer snedvriden än den faktiskt är. Kort sagt tror vi ofta att motståndarna får en mer fördelaktig mediebild än vad vi själva får. En aspekt av fenomenet är att vår hjärna spelar oss ett spratt. Vi minns inte texter och inslag som stödjer våra egna åsikter lika starkt som vi minns dem som går oss emot. Vi tror också att "motåsikter" har större påverkan på den allmänna opinionen än våra egna. Forskningen visar alltså att människor som är starkt engagerade i en fråga upplever mediebilden som mer vinklad än vad den i själva verket är, vilket betyder att vi måste förhålla oss till fientliga medierfenomenet när vi diskuterar nyhetsbevakning av konflikter. Kom ihåg vad jag skrev om antalet anmälningar till Granskningsnämnden.

Senare forskning har också visat att den viktigaste drivkraften tycks vara föreställningar om legitimitet. Motståndarens åsikter och världsbild ses som irrelevanta och de missnöjda anser inte att de andras argument är legitima. De borde inte få uppmärksamhet överhuvudtaget. Om motståndarnas världsbild får uppmärksamhet upplevs de bli legitimerade och de missnöjda vill med andra ord inte att de andras åsikter ska synas alls.

Missnöjesapologeterna

Men det finns en annan sida av missnöjet som inte alls har att göra med socialpsykologiska mekanismer. Vissa som skriker högt om mediebildens snedvridning är fullt medvetna om att så inte är fallet. Men när det ska bildas och drivas opinion är det en strategi att skälla på medierna och hävda att mediebilden är vinklad. Med andra ord handlar det inte om faktiska föreställningar om vinklade medier, utan försök att skapa en opinion om ensidig nyhetsrapportering. Varför gör man så här? Ett skäl är att tillfredsställa de egna anhängarna som misstror mediernas rapportering, men också för att misstänkliggöra journalister och sätta tryck på redaktionerna så att de tänker sig för nästa gång de rapporterar om konflikten.  

Det där med balans?

Jag har många gånger föreläst om medier och demokrati och inte minst använt statsvetaren Jörgen Westerståhls modell för att mäta mediernas partiskhet. I Westersåhls modell är balans ett viktigt kriterium, att båda sidor ska få samma utrymme. Men jag menar att diskussionen om balans kanske är olycklig relaterat till nyhetsrapportering av utrikeskonflikter. I konflikter och krig måste sanningen vara det helt överordnade kravet. Ska medierna utvärderas utöver det är kanske allsidighet bättre som ideal än balans. Utrikesrapporteringen syftar inte till att vi ska rösta i val mellan ett antal kandidater och deras politiska program. Balanskravet är kopplat till teorier om valdemokrati där olika partier bör få en likartad behandling i medierna, men det är inte alls självklart att balanskravet går att applicera på utrikespolitiska konflikter. Om de demokratiteoretiska kraven på utrikesrapporteringen borde vi prata och fundera mer på.