Le mot den som presenterar - om stage fright

I lördags satt jag på Yttrandefrihetsscenen på Bokmässan i Göteborg och pratade om desinformation och valrörelser (i USA och Sverige) med DN:s Sanna Torén Björling under ledning av Robert Olsson från Medier och Demokrati. Trevligt samtal inför en stor publik och det som slog mig var att min puls inte ens gick upp. Vana ger färdighet tänker jag. För det har inte varit självklart för mig att prata offentligt, även om jag arbetat som lärare och forskare mer än 30 år. Jag har ofta varit ordentligt nervös och jag minns fortfarande hur mina ben ibland började skaka bakom podiet när jag pratade inför publik. Då var jag glad att mina darrande ben doldes bakom talarstolen.

När det var som värst

Den som ser mig numera prata inför större eller mindre skaror kanske inte tror mig när jag berättar att jag inte ens kunde läsa en text inför mina klasskamrater på gymnasiet. Vi hade en tyska- och franskalärare som brukade låta en eller två av eleverna läsa ett stycke högt inför klassen ur en bok vid varje lektion. Mitt problem att jag inte kunde. När jag började läsa framstod det som en evighet av text jag skulle läsa (var max 20 rader), andningen blev ytlig och svetten trängde fram. Fick inte luft. Så det var ren skräck inför varje lektion om jag skulle tvingas läsa högt eller inte. Lite konstigt ändå att läraren inte pratade med mig eller skickade mig till någon som kunde hjälpa mig. Men man gjorde inte sånt på den tiden. Faktum är att jag fortfarande kan få ett visst stresspåslag om jag ska läsa en längre text högt, men nu kan jag hantera det. Ta mening för mening i lugn och ro.

 
En van estradör?

Sedan dess har jag övervunnit rädslan för att prata och läsa offentligt, även om jag helst pratar utan manus! Jag tycker om att föreläsa och presentera och ett visst stresspåslag gör ändå att man skärper sig. Sedan borde jag ofta prata lite långsammare. När jag blir engagerad snubblar jag lite över orden och tempot skulle som sagt ibland kunna vara lite lägre. Men någon nervositet känner jag sällan, ibland blir det lite anspänning om jag ska föreläsa på engelska. Då är det fortfarande lite nervöst, men det senaste decenniet har engelskan blivit så mycket av ett arbetsspråk att pulsen inte ens alltid höjs när det är dags att presentera forskning eller undervisa på ett främmande språk. Sedan är det situationen. Om jag skulle hålla ett föredrag i direktsänd tv eller tala inför en fullsatt arena skulle nog benen börja skaka lite igen. 

Ett vänligt ansikte

När man kan något är det lätt. Men det är viktigt att påminna sig om att alla måste lära sig. Inte minst att prata inför publik. Så jag brukar säga till mina forskarkollegor när vi åker på konferens att om vi ser någon som verkar väldigt nervös och där kanske till och med rösten avslöjar att personen ifråga inte är alldeles bekväm på estraden. Le! När den nervöse presentatören tittar ut över salen ska hen se ett leende, vänligt och intresserat ansikte som de kan fästa blicken på och skaffa sig lite extra mod. Det kostar så lite och ger så mycket tillbaka för den som står och irrar med blicken på scenen.