tisdag 3 oktober 2017

Blir kriserna ett Trumpproblem?

Alla kriser har potential till att skada politiker. Vad som först kan verka vara en fråga för brandkår, polis och sjukvård kommer ofta också handla om politiskt ansvar. Varför hände det? Vem ska lösa krisen? Vem är ansvarig?

Alla politiker vill ha en kris som både avslutas snabbt ifråga om hjälpinsatser och där ansvarsfrågan inte blir långvarig och politiserad. Men det finns gott om exempel om kriser som inte avslutas, varken insatsmässigt eller politiskt. Ta bara tsunamin 2004 där insatsen var ganska kortvarig, men där det (politiska) ansvaret i Sverige länge blev omdebatterat och kanske också bidrog till valresultatet 2006.
 
På nära håll har jag nu följt orkanerna Irma och Maria och masskjutningen i Las Vegas. Jag slås av att  mediebilderna är ganska väsensskilda. En del av det beror givetvis på att jag ifråga om orkanerna befunnit mig i det drabbade området i den ena fallet (Irma) och inte i det andra (Maria). Men det är ju också så att konsekvenserna för Puerto Rico av Maria blev allvarligare än för Florida med Irma. Förstörelsen är helt enkelt mer omfattande och drabbar också ett samhälle som är sämre förberett för en orkan.

Vad som är tydligt i mediebilden är att ansvarsfrågan på ett helt annat sätt fått fäste ifråga om Maria jämfört med Irma. Ansvarsfrågan lyser ännu så länge med sin frånvaro efter Irma här i Florida. Visst har det då och då blossat upp diskussioner om felaktiga rapporter från det nationella orkancentret, att många fick vänta länge på att strömmen kommit tillbaka. Men än så länge har inte kritiken drabbat den politiska nivån. Både guvernören och presidenten verkar klara sig undan mer omfattande kritik. För orkanen Maria är bilden blivit en annan. President Trump är alltid snabb med att berömma de egna myndigheternas insatser (särskilt polis). Det har han gjort i Texas efter Harvey, Irma i Florida och efter Maria i Puerto Rico. Skillnaden är att det i Puerto Rico finns kritik mot hur fort hjälpen kommit. När Trump fick kritik gjorde han som han brukar. Han gick till attack, vilket kanske inte är den bästa strategin i sammanhanget. Överlag är faktiskt Trumps sätt att hantera kriser inte hans bästa gren. Han kan ge oreserverat stöd, berömma sig själv (och de som är i hans "team"), men att visa empati funkar helt enkelt inte för honom. Han låter stel, oengagerad och som han läser innantill. För den delen av symboliskt ledarskap fungerar inte hans retorik alls.

Mediebilden av masskjutningen i Las Vegas i förrgår är ganska annorlunda jämfört med orkanerna. För det första är skjutningar ett snabbare förlopp än en orkan och det finns ingen brist på att få fram information (även om motivet fortfarande är oklart). Mediebilden handlar mest om att försöka klargöra vad som hänt, visa reaktioner från drabbade. Men direkt förs också diskussioner om orsaker till att det kunde ske, även om Vita Huset menar att det är för tidigt att prata om sådant. Som jag ser det lyfts redan diskussioner om vapenlagar, men minst lika mycket om säkerhet ifråga om hur deltagare på konserter ska kunna skyddas. Även implicit kritik mot att mördaren Paddock inte upptäckts finns här och var.

Trump har inte gjort något mer än att skicka sina kondoleanser (som också var märkligt stelt) och givetvis ingenting säga om vapenlagar eller hur man ska kunna förhindra masskjutningar. När det inte fanns några tydliga terroristkopplingar fanns det inte heller någon han kunde skylla på. I ett annat land skulle det genast bli krav på förändrad lagstiftning. Men här undrar jag om det kommer att ske. Bilden som sätts är att det var en "lone wolf" som ingen kunde upptäcka och ska något göras så handlar det om utbyggd säkerhet vid evenemang.

Som läget är nu är Puerto Rico ett större potentiellt hot mot Trump än Las Vegas-skjutningen. Men ett obetänksamt tweet kan givetvis förändra den bilden snabbt.

 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar