onsdag 26 oktober 2016

Trump och partier som inte är som andra

Jag har forskat och undervisat om politisk kommunikation i mer än 20 år. Gång efter annan har jag skrivit och pratat om hur medielogik, skandaler och opinionsutveckling hänger ihop. Även om det finns kunskapsluckor har jag ändå känt att jag kunnat ge hyfsat goda svar på hur sambanden ser ut. Inte alltid, men för det mesta har man kunnat utläsa de underliggande mekanismerna. Nu känns det lite som man är nybörjarstudent igen, för de sanningar vi haft verkar inte riktigt längre gälla.

De sista fem åren verkar det som att vi trätt in i en ny tidsålder, en tidsålder där många famlar efter den politiska kommunikationens logik. Visst kan globaliseringen och nya ideologiska konfliktlinjer mellan auktoritär/frihetlig ge pusselbitar. Nätet och möjligheterna att sprida och ifrågasätta gamla auktoriteter är också givna aspekter i en ny politisk kommunikativ tidsålder. Men många med mig verkar ändå frågande inför att medielogiken på samma gång fungerar precis som vi tänker oss och samtidigt inte fungerar alls. Se bara på Trumps twitterutspel som funkar perfekt i en klickokrati där jakten på publiken är allt som gäller. Men på samma gång fungerar inte andra delar av medielogiken inte som den brukar eftersom han opinionsmässigt och politiskt slipper betala priset för att göra eller säga bort sig. Att bli avslöjad med att ljuga brukar kunna skjuta vilken politiker som helst i sank. Men en annan logik verkar gälla för Donald Trump. Kanske blev skandalerna för Trump för många till slut, men besked får vi faktiskt först i november. Och då ska man komma ihåg att bara en bråkdel av det som Trump gjort och sagt hade fällt vilken annan politiker som helst.

Och teflonet på Sverigedemokraterna fungerar precis det gjort i flera år nu. Oavsett hur många skandaler partiet drabbas av. Samtidigt som deras partiledare oftast försvarar sig med att inte minnas eller inte veta något ligger partiet kvar på höga opinionssiffror. Som forskare blir man trots allt en smula häpen. Gång efter annan har jag ställt mig frågan om vilken skandal som verkligen skulle skaka om Sverigedemokraterna i grunden. Ledande partiföreträdare med järnrör på stan, skratt år judeskämt eller att näthåna 15-åringar har tydligen ingen effekt. Kanske spelar dessa politiker och partier på en egen planhalva, där man utnyttjar medielogikens fördelar för att få uppmärksamhet, men slipper dess nackdelar? Kanske har dessa politiker fattat precis hur den nya politiska kommunikativa kulturen fungerar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar