måndag 17 oktober 2016

Kan forskarna bli de nya journalisterna?

I fredags startade jag upp andra omgången av forskarutbildningskursen Att kommunicera vetenskap (7,5 hsp). Kursen är inriktad på att forskare ska kunna bli bättre på att kommunicera med sin omvärld. Det är med andra ord ingen kurs i medieträning, i betydelsen att försöka "lura" journalister och undkomma granskning. Fokus ligger på att forskare ska bli en bättre källor när de pratar med journalister och bli bättre på att välja kanal och uttryckssätt för att sprida forskning till en bredare allmänhet.Tredje uppgiften helt enkelt.

Men hur står det egentligen möjligheten att nå ut med forskning till allmänheten? Inte ser vi längre akademiker som skriver om facklitteratur på kultursidorna och i "Forskning och framsteg" beskriver historieprofessorn Klas-Göran Karlsson om en utveckling där kanalerna blir allt färre för att sprida forskning - inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap - där till och med VR tagit bort anslag för specialtidskrifter.

Jag tror verkligen att forskare behöver bli bättre på att kommunicera. De behöver lära sig hur journalister tänker och då och då byta perspektiv på sin egen forskning. Ibland är inte alla detaljer intressanta, ibland måste man försöka skåda lite längre och fundera vad konsekvenserna av den egna forskningen faktiskt kan bli. Det handlar med andra ord i stor utsträckning om att lyfta blicken.

Men frågan är om tredje uppgiften skulle kunna bli ännu mer omfattande i det nya medielandskapet. Forskarbloggar finns det många och spännande, forskare twittar om resultat och deltar i den allmänna debatten. Det är bra. Men kanske kunde medierna låta forskarna skriva mer journalistik? De har kunskaper och skulle kunna i sina tjänster skriva populärvetenskap. Kanske skulle en tynande vetenskapsjournalistik kunna vitaliseras med forskare som själva producerar journalistik?   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar