Kan forskarna bli de nya journalisterna?

I fredags startade jag upp andra omgången av forskarutbildningskursen Att kommunicera vetenskap (7,5 hsp). Kursen är inriktad på att forskare ska kunna bli bättre på att kommunicera med sin omvärld. Det är med andra ord ingen kurs i medieträning, i betydelsen att försöka "lura" journalister och undkomma granskning. Fokus ligger på att forskare ska bli en bättre källor när de pratar med journalister och bli bättre på att välja kanal och uttryckssätt för att sprida forskning till en bredare allmänhet.Tredje uppgiften helt enkelt.

Men hur står det egentligen möjligheten att nå ut med forskning till allmänheten? Inte ser vi längre akademiker som skriver om facklitteratur på kultursidorna och i "Forskning och framsteg" beskriver historieprofessorn Klas-Göran Karlsson om en utveckling där kanalerna blir allt färre för att sprida forskning - inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap - där till och med VR tagit bort anslag för specialtidskrifter.

Jag tror verkligen att forskare behöver bli bättre på att kommunicera. De behöver lära sig hur journalister tänker och då och då byta perspektiv på sin egen forskning. Ibland är inte alla detaljer intressanta, ibland måste man försöka skåda lite längre och fundera vad konsekvenserna av den egna forskningen faktiskt kan bli. Det handlar med andra ord i stor utsträckning om att lyfta blicken.

Men frågan är om tredje uppgiften skulle kunna bli ännu mer omfattande i det nya medielandskapet. Forskarbloggar finns det många och spännande, forskare twittar om resultat och deltar i den allmänna debatten. Det är bra. Men kanske kunde medierna låta forskarna skriva mer journalistik? De har kunskaper och skulle kunna i sina tjänster skriva populärvetenskap. Kanske skulle en tynande vetenskapsjournalistik kunna vitaliseras med forskare som själva producerar journalistik?   

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc...
Läs mer

Propagandainspektion (vecka 20): De rödgrönas kampanjaffischer

Bild
Som vi pekat på i tidigare inlägg finns det skillnader mellan riksdagsval och val till Europaparlamentet. Men det är ändå meningsfullt att ta upp oppositionspartiernas affischering i EU-valet, eftersom rollen som opposition i hög grad kännetecknar partierna i väljarnas ögon. Samtidig är också självklart att oppositionenens politik även inkluderar synen på EU. Så hur markerar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sin position i årets affischer? Klimatet, klimatet, klimatet Miljöpartiet anser att det endast finns en fråga som är viktig i EU-valet, nämligen klimatet. På sina tre affischer presenterar partiet sina kandidater bakom nästan identiska texter: ”Klimatet. Havet. Klimatet.” ”Klimatet. Klimatet. Klimatet.” ”Klimatet. Modet. Klimatet.” De enda övriga ord som får vara med är ”havet”, som spelar en central roll i klimatfrågan, speciellt eftersom det drabbas av temperaturhöjningarna, och ”modet”. Vilket mod det handlar om förklaras inte, men förmodligen syftar man ...
Läs mer

Propagandainspektionen (vecka 23): Dansen kring SD

Bild
Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v...
Läs mer