Valaffischernas kvinnor och män. Veckans valaffisch v.30

Idag är jämställdhet ett tämligen oomtvistat värde i politiken, åtminstone retoriskt. Också internt i partierna är det viktigt att kvinnor såväl som män representeras. ”Varannan damernas” blev en princip som anammades på partiernas riksdagslistor från 1990-talet och framåt. Sverige har så också ett av världens mest jämställda parlament, sett till könsfördelning. Men vägen dit har varit lång. Politiken var länge männens domän, och kvinnorna var få bland politikerna.

Hur har detta avspeglats historiskt i valkampanjerna, och mer specifikt på valaffischerna? I den kommande boken Rösträttens århundrade (red. Ulrika Holgersson & Lena Wängnerud), som ges ut av Riksbankens jubileumsfond, skriver jag med kollegerna Bengt Johansson och Orla Vigsø om hur kvinnor och män -- men också jämställdhets- och kvinnofrågor -- behandlats på valaffischer sedan tidigt 1900-tal. 

Män har dominerat bland de gestalter som avbildats på valaffischerna. Sett över hela perioden från 1911 till idag är män tre gånger så vanliga som kvinnor, och under de tidiga decennierna fram till kriget var mansdominansen närmast total. Undantagen finner vi på affischer där partierna försökte mobilisera den nya väljargrupp som kvinnorna utgjorde efter den allmänna rösträttens införande 1919-1921. På 1920-talet kunde mobiliseringen ske med hjälp av uppfordrande kvinnogestalter som på denna socialdemokratiska affisch från 1928. 

Partiernas särskilda uppmaningar till kvinnor att utnyttja sin rösträtt försvann under 1940-talet, men det var först runt 1960 som kvinnor och män röstade i lika stor utsträckning. Den manliga normen har också varit tydlig när partierna illustrerat sina idéer med hjälp av mer generella figurer. Den vanliga medborgaren eller väljaren har nästan alltid varit en man. Arbetare, tjänstemän och andra grupper har gestaltats på liknande sätt. När de frisinnade 1924 använde ett direkt tilltal och en skarp uppmaning att rösta är det självklart en mansfigur som får stå för  ”väljaren”.

Men saker har förändrats. På 1970-talet syntes de första tecknen på att partierna rörde sig bort från de mest stereotypa gestaltningarna. Pappan med barn från 1976 är dels en anspelning på den könsneutrala föräldraförsäkringen som då införts av S-regeringen, men också uttryck för en vilja att bryta normer: allmänna kategorier av människor – som företagare i Alliansaffischen från 2014 – kan numera bildsättas med såväl kvinnor som män. Och partierna och deras reklammakare har blivit medvetna om betydelsen av att bryta mot stereotypa föreställningar och noga överväga hur olika väljarkategorier presenteras i kampanjerna.   

Även fördelningen mellan avbildade kvinnor och män har förändrats, och är efter millennieskiftet nästan jämn. Men bara i en valrörelse har det förekommit lika många kvinnor som män på partiernas affischer – det var 2006. Återstår nu att se hur 2018 års valaffischering kommer att se ut i ett jämställdhetsperspektiv.

 /Nicklas Håkansson