Metro - pappersberoendet blev dess död

Så var sagan om Metro över då. Man kan se den som en del av den vilda västerstämning som präglade slutet av 1980- och början av 1990-talet i Mediesverige. Ett medielandskap som länge varit statiskt hade börjat bli svajigt. Satelliter, kablar och reklam i tv och i radio. Metro blev en nymodighet i morgontidningsbranschen. Gratistidningar fanns det det i och för sig gott om. Men att lyckas lösa distributionen till pendlarna var nyckeln till framgången, Martin Jönsson skriver en mycket bra text i DN om tidningsimperiets uppgång och fall (läs här). Den som vill grotta ner sig i svenska Metro kan också läsa Ingela Wadbrings avhandling En tidning i tiden som kom 2003:

Eftersom jag pendlar mest på cykel, rullskidor eller med apostlahästarna har jag inte varit någon flitig Metroläsare. Men då gånger jag åkt kollektivt har jag alltid gillat att läsa den. Tyckte att den fungerade lite som text-tv. Man fick en snabb överblick över nyhetsdygnet och sedan var krönikörerna ofta lite kul att läsa. Man han läsa hela tidningen den tid som resan tog.

Framgången verkade inte ha något slut. Men historien är obarmhärtig mot saker som vi trott ska vara för evigt. För om Metro var oslagbar på papper, så var den inte det på internet. Nu fanns det gratisnyheter överallt. De smarta mobilerna gjorde det också lättare att läsa andra gratisnyheter på skärmen istället för att bläddra på papper. För när internet flyttade ner i mobilerna var inte Metro ensamma om att förmedla nyheter under resan med tunnelbana, buss eller spårvagn. Även om tidningen levde vidare i många år var det ändå den förändringen av våra vardagsliv med medierna som gjorde att Metro inte längre var en bra affär.