fredag 23 mars 2018

Den dimmiga kristallkulan

Jag ska bekänna en sak. När någon ber mig att förutsäga framtiden gör jag visserligen ibland försök, men ärligt talat har jag oftast fel. Det är nu inget som jag är ensam om, många av mina kollegor i forskarvärlden spår också vad som ska hända med valresultat, teknikutveckling och människors beteenden. De är också ofta ute och cyklar. Jag brukar samla på citat om felaktiga spådomar om framtiden. En är H.M. Warner, chef för filmbolaget. Han sade exempelvis 1927, bara några år före stumfilmen gick i graven, "Vem i hela friden vill höra människor tala?". En svensk riksdagsman lär i slutet av 1950-talet ha sagt från talarstolen i riksdagen att tv inte passade det svenska folkkynnet och kollegor förutspådde tv-tittandets död inom en snar framtid när videon kom. Alla kan inte ha rätt.

Funderade lite på varför jag inte är bättre på framtidsförutsägelser. Vad är det jag saknar när jag tittar i kristallkulan? Eller kanske ännu mer ställde jag mig frågan hur jag egentligen gör mina framtidsspaningar. Det jag kommit fram till är att jag är en ganska försiktig general. Stort sett drar jag bara ut linjerna från den befintliga utvecklingen lite längre än dagens datum. Därmed blir mina spådomar att det blir ungefär som idag, bara lite "bättre/sämre" eller "mer/mindre".  Ofta med förbehållet att förändringarna blir mindre än många tror på kort sikt, men kanske större än många tror på lång sikt.

Men vad jag helt verkar sakna är förmågan att se trendbrott, att förutse att utvecklingen helt plötsligt kan komma att gå åt ett annat håll. Det blir också tydligt när jag tittar i backspegeln. Jag trodde Trump var chanslös och var övertygad om att Ja-sidan skulle vinna Brexit. Streamingtjänster? Inte en susning. Och om det nu är så att dagspressen verkat ha fått snurr på digitala prenumerationer så var det inget som jag såg komma. Visserligen har jag alltid sagt att det blir en elit som kommer betala för kvalitetsjournalistik i framtiden, men att det skulle börja fungera med digitala prenumerationer nu hade jag ingen aning om.

Slutsatsen är väl att journalister inte ska fråga mig om hur framtiden kommer att se ut. Däremot är jag ganska bra på att visa forskning om hur saker ligger till och varför det är som det är. Det är kanske gott nog?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar