2018 års valrörelse i backspeglen

Slutet närmar sig för 2018 års valrörelse. Partierna gör sina sista försök att nå ut med sina budskap och övertyga dem som ännu inte bestämt sig. Mest handlar nog om att mobilisera de redan vunna så att de röstar "rätt" på söndag.

Valdeltagandet har de senaste valen varit högt och allt talar för ett högt valdeltagande även på söndag, säkert i nivå med 2014 års 86 procent. Kanske till och med högre med tanke på att både partier, medier och väljare upplever att mycket står på spel. När regeringsalternativen inte är givna ökar valdeltagandet.

Kampen om regeringsmakten har så som många redan förutspådde före valrörelsen varit närvarande hela tiden. Med tanke på opinionsläget och de ganska stora förändringarna som förväntas på söndag jämfört med 2014 kommer regeringsfrågan sannolikt bli en följetong långt in på hösten.

I JMG-mitt-i-valet har ett antal forskare från JMG gett sina perspektiv på årets valrörelse och vad som karakteriserat den. Jag ska så här i slutskedet ge några saker som fastnat. Vissa saker är jag ganska säker på, men facit får vi först när valet är över och resultaten från Medievalsundersökningarna, som i år görs i samarbete med Institutet för Mediestudier, är färdiga. Kodningen är i full gång med det är först efter nyår som vi presenterar resultaten.
 

1.       Vem sitter med skämskudden på söndag? Som vanligt duggar opinionsundersökningarna tätt. I förra valet hade instituten svårigheter att träffa helt rätt då Sverigedemokraterna underskattades rejält och Miljöpartiet inte nådde de förutspådda höjderna. Frågan om var SD egentligen har för stöd i årets val blir ju inte mindre spännande då mätningarna så här dagarna före valdagen spretar rejält – mellan 16 och 25 procent. I vilket fall som helst kommer något eller några opinionsinstitut få revidera sina mätmetoder på måndag eftersom de hade rejält fel om hur stort opinionsstöd SD egentligen hade.

2.       Hur orkar partiledarna? Att fokus i svensk politik ligger på partiledarna är inget nytt. Det har det gjort länge. Men frågan är ändå om det inte accelererat till en ny nivå. Mitt intryck är att fokus ligger ännu starkare på partiledarna i årets val än tidigare. Inte minst beroende på att de ständigt ska duellera och debattera i olika mediekanaler. För inte så länge sedan fanns det bara intervjuer i SR och SVT och en slutdebatt. Nu är det intervjuer och debatter överallt och hela tiden. Så när alla kanaler i stort sett ska driva en egen valrörelse måste nästan partiledarna klona sig för att orka med. Och orkar de verkligen med? Tycker de ser ganska slitna ut.

3.       Vad betydde egentligen sociala medier? Alla ställer frågan som är så svår att svara på. Dagens valrörelser bedrivs både on- och off-line och partierna lägger allt mer resurser på digital marknadsföring. I valrörelsen 2018 var sociala medier en helt integrerad del av valrörelsen och ingen som överhuvudtaget har ett konto på Facebook, Twitter eller Instagram kom undan politik. Jag tror att den största ”effekten” handlade om negative campaigning. Memes, granskningar och ifrågasättanden av motståndarens politik och kandidater som ofta skötts av mer eller mindre partianknutna aktörer spelade nog större roll än partiernas officiella konton. Subkampanjer i sociala medier var nog viktigare än något annat. Före valrörelsen förutspådde jag att vi skulle se en officiell städad kampanj och en mer smutsig inofficiell. Jag upplever att jag fick rätt.

4.       Skandaler fick fäste till slut. Det började ganska lugnt. De första veckorna av valrörelsen var det skandaltomt. Men så började mediegranskningarna komma igång. DN körde med försvarsministerns pressekreterares koppling till vapenlobbyn (fick aldrig riktigt fäste efter att hon slutat jobbet), kvittojournalistiken gjorde sin återkomst med Aftonbladets granskningar och sedan körde Expressen en favorit i repris från 2014 där Sverigedemokratiska kandidater förehavanden på sociala medier inte tålde att se dagens ljus. Strömavhopp ännu en gång. Det enda som riktigt sticker ut är Jimmie Åkessons attack på P3 och om hans ovilja att välja mellan Macron och Putin. Så från en skandallös första del av valrörelsen blev det till slut en valrörelse med en hel del skandalfokus. Men inget i nivå med valstugereportaget 2002 eller dataintrångsskandalen 2006. Visserligen har knappast Stefan Jakobssons taxiresor och Jimmie Åkessons agerande ifråga om P3/Macron vs Putin hjälp partiet att skaffa nya anhängare. Men troligen har det inte skrämt bort så många heller. Möjligen går några till soffan.

5.       Det var Sverigedemokraternas valrörelse. Jag har ännu inte överblicken över vilka sakfrågor som dominerade medievalrörelsen. Klimatet var hett i början, men debatten vände med bilbränderna och lag och ordning kom tillbaka i stor stil. Sjukvård och integration har vi sett en hel del av och även energifrågan och abortfrågan har studsat upp. Men min bild är att regeringsfrågan har dominerat kraftigt och framförallt har det varit Sverigedemokraternas valrörelse. Visserligen visar – de flesta – opinionsmätningarna ett sjunkande stöd. Men allt som sägs diskuteras i relation till Sverigedemokraterna: om landet ska regeras med eller utan stöd av partiet, kritik av partiets politik och ideologi eller de skandaler som dominerat sista veckan. Oavsett vem som står som segrare på söndag var 2018 Sverigedemokraternas valrörelse.