lördag 19 augusti 2017

Historien är alltid politisk

Händelserna i Charlottesville har återigen satt ljuset på historien, vad som ska vara kvar och vad som ska tas bort. I Sverige har vi haft debatt om Pippi Långstrump i Söderhavet och Tintin i Kongo. Givetvis vitt skilda händelser men argumenten som florerar runt är desamma. Ska sådant som uppfattas som otidsenligt tas bort eller ska det få vara kvar (i offentligheten). Som så ofta är det inte så enkelt som det först verkar.

Argument 1 är: vi vill inte längre skylta med detta offentligt. De kulturella artefakterna ska inte nödvändigtvis förstöras men det är inte sådant vi vill stå för. Man kan därmed plocka ner statyer eller ta bort böcker från bibliotek. Så här argumenterar de som vill ta bort sydstatssymboler i USA eller för den skull den gamla versionen av Pippi i Söderhavet. Argumentet är då att det inte är något konstigt utan något som alltid görs, alltid har gjorts och det är inget kontroversiellt med det. Kulturen ska spegla tidsandan.

Argument 2 är att vi inte ska röra historien. Hur skulle det se ut om vi plockade bort saker som för tillfället inte passar in i det rådande politiska klimatet eller tidsandan. Har vi en gång lyft fram något ska det få stå kvar som ett minne av hur det en gång var. Vi kanske inte längre gillar det, men börjar vi revidera historien så vet man inte var det slutar. De som försvarar tycker att statyer ska få stå kvar oavsett hur blodbesudlade de är. Tintin i Kongo ska kunna lånas på bibliotek och kanske även pickaninny-dockan i Kalle Anka på julafton ska få vara kvar.

I det senare argumentet döljs det egentligen två olika positioner. Den ena är en genuin rädsla för ett sluttande plan. Börjar vi censurera och plocka bort vet vi inte var det slutar. Dessa personer tycker inte att general Lee var en hyvens snubbe, att Tintin i Kongo är en förträfflig bok eller att Pippi i Söderhavet måste ha en far som var negerkung. Men börjar vi skriva om, plocka bort så har vi öppnat för att i en annan tid plocka bort andra saker med liknande argument. Staten kommer kanske inte alltid vara god.

Men vissa som använder argumentet ovan gör det bara av svepskäl. De inte vill ta bort det som uppfattas som opassande, detta eftersom man faktiskt står för de värderingar som statyn, boken eller filmen uttrycker. I Charlottesville var detta tydligt. Statyerna ska stå kvar, inte för att amerikanerna ska minnas och skämmas för vad det som en gång hänt utan för att symbolerna står för något som vissa fortfarande gillar. Men i den offentliga debatten är det mer opportunt att istället använda argument 2 och prata om yttrandefrihet som princip. De som står för denna syn skulle också troligen ganska snabbt hävda argument 1 när de får makten och glatt hävda att vissa otidsenliga kulturella uttryck måste rensas ut. Ungern och Polen är bra exempel där yttrandefrihetsargument viftas bort när man själv kommit till makten.

Det här är en kamp som alltid pågår och det är en kamp om tolkningsföreträde. I Sverige har vi lite yrvaket insett att alla inte är överens. Det finns personer som har andra värderingar som går i skarp kontrast med de vedertagna, även om de använder yttrandefrihet som argument.

Var ska man då landa? Att segraren berättar historien vet vi alla och alla samhällen kommer att ha en kamp om vilka symboler som ska få spegla samhället. Att saker kommer ställas ut och tas bort och ofta är det inget problem om man är på den "vinnande" sidan. Men om man inte håller med? Det viktigaste är kanske att vi har en öppen debatt om det. Varför kom de här kulturella uttrycken till från början? I vilken tid lyftes de fram? Exemplet med sydstatsstatyerna är ett bra exempel då de inte är särskilt gamla utan sattes upp på 1920- och 1930-talet för att markera vit överhöghet och sydstatsflaggan på stadshuset i South Carolina som det var bråk om för något år sedan sattes upp först på 1960-talet. Med andra ord visar exemplen från USA att var det en politisk handling att från början ställa upp statyerna och hissa flaggor. Det finns ingen opolitisk historia.

Vi kanske också bör skilja mellan vad vi vill visa upp som saker vi står för och sådant som vi har kvar och visar i ett sammanhang som gör det begripligt. Men detta förutsätter faktiskt att vi är överens om grundprincipen - vad som är otidsenligt/olämpligt och inte - och det senaste tidens debatter visat är att konsensus inte råder utan att det handlar om en kamp om värderingar.

Jonas Thente och Evelyn Schreiber skriver om detta i DN. Även Jens Liljestrand diskuterar statyfrågan i Expressen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar