måndag 21 augusti 2017

Vem är det man pratar med?

I SR igår gjorde kollegan Orla Vigsø (som vanligt) ett starkt framträdande när han förklarade logiken i hur snöflingor blivit en symbol som framförallt extrema högeraktivister på nätet använder för att diskreditera motståndare. Lyssna på inslaget här. Även journalisten Jack Werner var med och gjorde ett antal intressanta poänger. En viktig sak som han påpekade var att kommunikation riktas mot olika publiker och när vi diskuterar vad och varför människor gör som de gör på nätet (och i andra sammanhang) måste man klargöra den kommunikativa situationen.

Att använda snöflingor, mjölk eller grodan Pepe har blivit en standardrepertoar i rasistkretsar på nätet och Werner menade att det inte alltid spelar så stor roll om människor utanför denna krets förstår vad som menas. De som använder dem är inte i första hand intresserade av att utomstående ska förstå. Istället vill man visa att man är "en i gänget", att man kan koderna och är någon håller med.

(Politisk) kommunikation är ju inte alltid riktad mot den man kanske först tror. Exempelvis är ju inte debatter mellan politiker en debatt där de faktiskt tror att de kan övertyga den de pratar med. Politiska debatter handlar om att påverka dem som lyssnar inte den som man för tillfället för en argumentation emot.

Alla politiska utspel och kommentarer som sker i någon form av offentlighet har oftast flera olika målgrupper och det är lätt att trampa  fel om man reducerar förståelsen av kommunikationen till det som först verkar vara en publik. Ofta är just problemet med kommunikation att den är multipublik, dvs. riktar sig mot flera olika arenor samtidigt. Politikers utspel är ju nästan alltid riktade mot väljarna, men också mot de politiska motståndarna, mot de allierade partierna, mot det egna partiet internt och kanske till departement och förvaltningar eller andra organisationer. Gäller det en politisk skandal pratar dessutom politikern mot en privat arena också eftersom skadeverkningarna i allra högsta grad också rör familj, släkt, vänner och bekanta.

Ska vi förstå politisk kommunikation måste vi med andra ord alltid försöka se hur kommunikation försöker balansera olika arenor. Det är minst sagt ett svårt konststycke och det är inte konstigt om det blir galet ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar