lördag 26 augusti 2017

Man vill ju vara en i gänget

Anständighet. Ett ord som yttrats många gånger efter händelserna på Medborgarplatsen. Moral alltså. Vad får man säga och inte. Det gäller då inte i första hand yttrandefrihet, dvs. vad som är tillåtet att säga utan om vad som är moraliskt försvarbart att säga.

Om man funderar på vad som skreks mot de sittstrejkande är det både begripligt och obegripligt. I grunden handlar det om att människor i princip kan göra och säga vad som helst i skydd av andra. Jaget blir osynligt i en folkmassa. Ansvaret delas och jag behöver inte själv stå där och utkrävas ansvar. Kanske inte ens skam eftersom gruppen skyddar mig. Att människor kan säga eller göra saker i en grupp har inget med politik att göra. Lyssna till vad som sägs på en fotbollsläktare en vanlig allsvensk match. Grupper skapar en egen moral. Denna mekanism går så att säga från gruppen till den enskilde.


I samarbete med möjligheten att dela ansvar finns också en annan mekanism som handlar om att vi vill vara en del av gruppen. Att skratta med, säga eller göra något för att bli inkluderad och räknas som en i gänget. Vi vill alla bli bekräftade och säger och gör saker för att passa in. En sorts radikalisering helt enkelt. Denna mekanism går då istället från den enskilde till gruppen.

De socialpsykologiska mekanismer vi såg på Medborgarplatsen är givetvis inte unika för "Sverigevänner" utan kan hittas i alla sociala grupper - mer eller mindre. Inte minst har Internet bidragit till att skapa miljöer där båda dessa socialpsykologiska mekanismer aktiveras. Delat ansvar och en vilja att vara en del av gemenskapen hittar man på vilket nätforum som helst. De allra mest obskyra kulturella yttringar har kunnat hitta en plats där de känner sig hemma.

Det betyder dock inte att det som skreks på Medborgarplatsen var oanständigt. Men det var inte obegripligt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar