Applåderna har tystnat

"Nu är det ingen som appåderar från balkongerna" sa en italiensk kollega till mig för några veckor sedan. I våras stod det folk på balkongerna varje kväll och applåderade vårdpersonalen, under den andra vågen hörs inga applåder. 

En stor risk med krishantering är att man har fel tidsspann framför ögonen, att man tror att krisen snart är över. Och jag ska villigt erkänna att jag först trodde pandemin skulle klingat av och vara över fram emot sommaren. Eller åtminstone till semestern, även om jag hade hört statsministern och Tegnells budskap om att det var ett långdistanslopp eller till och med ett maraton. Senare tänkte jag kanske att det skulle hålla på lite lågintensivt så som på sensommaren i ett år till eller så. Men jag hade inte, i likhet med de flesta, en andra våg framför ögonen. 

Den andra vågen av pandemin tydliggör problem med kriskommunikation. Det är ganska lätt att direkt få folk att göra saker när allting är och och ner. Vi gör uppoffringar, gör saker annorlunda och beter oss på ett sätt som vi inte brukar. Det finns nästan en känsla av eufori i att allt är annorlunda och att vardagen bryts, även om det till viss del är till det sämre. Många vittnar om att kriserfarenheten skakar om en och också för människor närmare varandra.

Problemet med en långvarig pandemi är att den tillfälliga mobiliseringen och entusiasmen inte är långsiktigt hållbar. Regler, rekommendationer och restriktioner en grå vardag och att gå från känslan att corona var på väg bort till att återigen få vardagslivet begränsat är på många sätt värre än första gången. 

Som jag skrev tidigare måste kriskommunikationen byta skepnad och bli riskkommunikation. När coronapandemin blir  utdragen blir kommunikationen mer lik klassiska riskkampanjer som att ha flytväst på sjön, bära cykelhjälm, inte röka eller vad man nu vill ta för exempel. Pandemin blir en "naturlig" del av vardagen som vi måste navigera i och där handlar det om att upprätthålla vissa beteenden för att minska risken för att smittas. Inte om att lära oss vad vi ska göra, för det vet vi redan. För nu finns det ingen som applåderar längre. Det är tomt på balkongerna.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget