onsdag 19 augusti 2020

På medieetikfronten inget nytt?

För flera år sedan försökte jag och Britt Börjesson få SOM-institutet att uppdatera en tidsserie om allmänhetens syn på medieetik. Tyvärr hade vi inga pengar att betala frågorna med, så det blev inget den gången. Men vi kunde inte släppa tanken

Frågorna handlade om namnpublicering i medierna och hade ställts av Britt och Lennart Weibull under 1990-talet och början av det nya seklet. Både till allmänheten och till journalister.

Frågorna det gällde handlade om olika nyheter (en bussolycka med barn bland dödsoffren, en mordmisstänkt, falskdeklarerande och rattfulla politiker/VD, idrottsutövare misstänkta för doping mm). Frågan var då om man tyckte medierna skulle publicera namn och bild på de inblandade.

Vi visste att synen på medietik under 1990-talet gått mot en mer privat privatvärld och en mer offentlig offentlighet, dvs. att offentliga personer i högre grad borde få räkna med att deras namn och bild publiceras. Men okända människor bedömdes i allt mindre utsträckning behöva utstå sådan behandling.

Tendensen var i stort sett densamma hos journalister och allmänhet. Men det ska sägas. Skillnader fanns. Journalisterna var generellt mer restriktiva till namnpublicering och allmänheten mer angelägen om att namn skulle publiceras, utom i ett avseende. I synen på offer för olyckor tyckte vanligt folk i väsentligt lägre grad än journalisterna att namn borde hållas utanför nyheterna. Men för idrottsmän som dopat sig, falskdeklarerande/rattfulla politiker eller VD:ar, mordåtalade eller personer anhållna för knarkbrott fanns samma tendens. Journalister var mindre benägna att vilja se namn på personerna i nyheterna än svenska folket. 

Men som sagt. Detta var för länge sedan. Vi har sedan dess fått en medievärld där allt är ett knapptryck bort. Flashback, andra websajter eller sociala medier publicerar ofta namn på personer som drabbats eller drabbat sig själva av olyckor och brott. Inte minst #metoo visade att frågan om namnpublicering är het och här hittade vi en öppning. Institutet för Mediestudier ville nu gärna uppdatera frågan om synen på medieetik och i SOM-undersökningen 2019 och J-panelen 2020 ställdes samma frågor som Britt och Lennart skrev om, på den tiden när ingen ens visste vad Facebook, Twitter eller Instagram var för något. 

Vad har då hänt med medieetiken? Vi blev båda väldigt förvånade för tittar man på siffrorna är det påfallande stabilt. Den riktning som stakades ut mot mer offentlighet för offentliga personer (framförallt fuskande idrottsmän och politiker) och en mer privat privatvärld för okända människor har fortsatt. Tydligast bland journalisterna.

Skillnaderna mellan journalister och allmänhet finns också i stort sett kvar, men i vissa fall verkar klyftan ökat (journalister är mindre överseende med politiker) i andra fall minskat något.

Intressant är att i vissa fall har journalister och allmänheten bytt plats. I synen på olycksoffer har  journalisterna i ännu högre grad än vanligt folk övergett viljan att publicera och ligger idag lägre än allmänheten (men båda ligger jättelågt!).I publiceringsiver knutet till politikers falskdeklaration och dopingsmisstänkta idrottare ligger journalister högre än allmänheten numera. Generellt handlar förändringarna inte så mycket om att vanligt folk tycker annorlunda, snarare beror de på att journalister ändrat uppfattning. 

Men oavsett dessa skillnader är ändå slutsatsen att ganska lite har hänt. Särskilt bland allmänheten. Synen på medieetiken är idag ungefär densamma som för 20 år sedan, men med en tendens till att okända personer som hamnar i nyheterna ska slippa se sina namn i där. 

Vad betyder då det här? Man kan givetvis trycka på lite olika saker. En är att den skillnad som trots allt finns mellan journalister och allmänhet är en grogrund för misstro mot medier, om beskyllningar att medierna mörkar. En annan är att journalisterna i en tid då de utmanas i jakt på klick och publiceringar på nätet värnar sin yrkesroll och i ännu högre grad betonar journalististisk etik. Journalist är något annat är alla andra som publicerar sig på nätet. En tredje är att sociala medier inte gjort människor mer blodtörstiga, snarare tvärtom. I journalistiken förväntar sig allmänheten en motbild till uthängningar i sociala medier. Vilken av de här sakerna man vill trycka på är väl som alltid en fråga om nyhetsvinkel.

Idag publiceras boken Uthängd - inte bara #metoo där mitt och Britt Börjessons kapitel finns med. Ladda ner boken HÄR.

Vill ni kolla på när Mediestudiers föreståndare Lars Truedson pratade om boken i SVT Morgon klickar ni HÄR.

Och om inte detta är nog så finns det också ett Zoomseminarium i eftermiddag (anmälan är stängd nu) där jag själv och andra inblandade deltar. Seminariet kommer att kunna ses på Mediestudiers Youtubekanal och på SVT Forum om några veckor.


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar