fredag 11 november 2016

En ny mediepolitik - några reflektioner över Medieutredningen

Har snabbläst Medieutredningen och följt diskussioner på Twitter och nätet. Alla verkar vara överens om att det trots allt prat om satsningar ändå handlar om ganska lite pengar till mediesektorn. En annan slutsats är att det är bra att presstödets omvandling till ett mediestöd är bra eftersom det är plattformsneutralt. Men farhågor reses om att när det sätts villkor på innehållet för att få stöd. Idén (som inte är ett utredningsförslag) om ett nytt lokalt mediebolag som ska stötta i områden som lever i medieskugga har enligt vad jag sett fått försiktigt positiva kommentarer.

Hur ska man egentligen se på mediepolitik? Vad ska staten göra och ta ansvar för? Synen på mediepolitiken har alltid varit en dragkamp mellan en frihetlig ideologi (staten ska hålla sig borta så mycket som möjligt) och en social ansvarsideologi (staten måste på olika sätt bidra så att medborgarna kan göra ett upplyst val). En första grundläggande sak är frågan om staten ska kunna lägga sig i om företag eller enskilda startar upp plattformar för publicering. Vår 250 år gamla Tryckfrihetsförordning talas det om etableringsfriheten ses som  central princip. Sedan är ju frågan om staten ska göra något mer. Att inrätta public service är ett uttryck för att åsiktsbildning inte bara kan släppas fri till marknaden utan att det allmänna måste ha kontroll över vissa delar. Presstöd är ett annat uttryck, men mer defensivt i det att man likt andra näringslivssatsningar håller vissa aktörer under armarna när marknaden inte fungerar som man riktigt vill.

Men varför ska då staten egentligen bry sig om medierna? Centralt är givetvis att vi har en uppfattning om att medier är omistliga för demokratin. Att informera allmänheten och granska överheten är den fria åsiktsbildningens huvuduppgifter för att bidra till "folkviljans förverkligande" som det heter i regeringsformen. Första frågan man måste ställa sig är ju då om det är medierna som bäst lämpar sig för att uppfylla dessa uppdrag. I gammelmedias tid var detta närmast självklart, men i den digitala tidsåldern är svaret inte lika givet med tanke på att information ska spridas lättare och att även andra än medierna faktiskt kan granska. Det är faktiskt en fråga som skulle behöva lyftas ordentligt. Lite rått uttryckt - behövs journalistiken eller finns det andra sätt att uppfylla kraven på fri åsiktsbildning?


Åsiktsbildningen kan staten underlätta genom att reglera spelreglerna för att få en (åsikts)marknad med mångfald. Det kan göras dels genom att förhindra monopol (det är en väg man inte valt, även om det diskuteras då och då), och också genom att ge alla aktörer vissa bidrag (skattelättnader eller generella stöd). Slopad reklamskatt ett exempel på en sådan princip. En mer aktiv åtgärd är att ge vissa aktörer stöd, så som man gjort ifråga om presstöd och även förslaget om det nya mediestödet är en aktiv marknadsåtgärd. Skillnaden mot generella stöd är att man inte ger till de som är marknadsledande utan istället ger till de som är i underläge på marknaden. Presstödet har egentligen inte brytt som om vad som publicerats utan mest handlat om marknadssituationen (plus lite andra kriterier för att uppfylla kravet på att det är en dagstidning vi pratar om).


Ett ytterligare steg att ta är att staten på olika sätt startar medieföretag. Public service är en sådan aktiv satsning från staten. Visserligen är man oberoende från de politiska partierna, men public service finns inte utan skattepengar och verksamheten utvärderas också regelbundet. Den har ofta varit ifrågasatt, men forskningen har visat att public service-system har många fördelar för demokratin (läst senaste uppdateringen om forskningsläget från Reuters Institute). Sedan är också public service väldigt populärt och har högt förtroende den svenska allmänheten.

Vad är då problemet? Ja för mediebranschen är det stora problem ifråga om intäkter och frågan är vad staten ska göra eller om staten ska göra något alls. Dels finns det givetvis en näringspolitisk aspekt precis som med krisande skeppsvarvsindustri, tekoindustri eller bilindustri. På samma sätt som i andra strukturomvandlingar i samhället måste man fråga sig om vad som är samhällets ansvar. Här är Medieutredningen tydlig med att staten inte har ansvar för mediebranschen ur ett näringspolitiskt perspektiv. Men sedan kan det ju också finnas värden man vill bevara. Även i t ex under tekokrisen på 1970-talet var ett argument att man skulle kunna vara självförsörjande i händelse av krig. Om man ändå utgår ifrån det som nämndes ovan - att vi behöver information och granskning - får vi fråga oss vilka brister nuvarande system har. Medieutredningen pekar exempelvis på att den lokala bevakningen brister. Där har de givetvis rätt. Tidningarnas lokalredaktioner har försvunnit en efter en och många kommuner har inte längre en kontinuerlig journalistisk bevakning. Det gäller både orter ute i landet och storstädernas kranskommuner.

Vad kan då staten göra? Första frågan om det överhuvudtaget finns en marknad på dessa orter. På samma sätt som man kan diskutera om det finns någon marknadsmässig möjlighet att bedriva verksamhet. Om man kan konstatera att det egentligen inte finns någon marknad (och att det är journalistik som ska lösa problemet) får man väl fundera i just de termer som Anette Novak gjorde på presentationen. Kan man starta upp lokala mediebolag med stöd av staten som tar över ansvaret för att förmedla information och granska? Ett alternativ hade ju varit att utöka public service-uppdraget och ge pengar för att anställa fler på SR/SVT. Infrastrukturen finns ju redan. Vad kostar det att anställa en eller två kommunreportrar i kommuner som idag inte bevakas? Inte jättestora summor. Det förekommer också diskussioner i utredningen om att sådant stöd kan ges till medieföretag för att bevaka kommuner i medieskugga.

En helt annan variant är att göra som med sophämtning och annan samhällsservice. Lägg ut på entreprenad och låt medieföretag lämna in anbud på att organisera lokal bevakning i utsatta kommuner. Klara riktlinjer och därefter utvärdering. Eller också kan man ju ge alla medborgarna en mediepeng som de får ge till det medieföretag som de tycker bäst om efter att ha tagit in anbud. Idéer finns det gott om - men "it's all about the money"     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar