Vi lär få leva med sociala mediestormar
En gång i tiden var måttet på att allmänheten var upprörd att SVT:s telefonväxeln blev nerringd. Hur många samtal det krävdes är lite oklart, men jag skulle tro att det inte krävdes så värst många för att kvällspressens skulle ha krigsrubriker.
I den sociala medievärlden är inte kritiken begränsad till en blockerad telefonväxel. Facebooksidor, twitterkonton och andra kanaler, där det ges möjligheter till kommentarer, svämmar över av arga röster som kräver avskedanden, bojkotter eller stopp för det ena eller det andra.
Jag satt för några dagar sedan och följde Audi Sveriges Facebooksida, där det under bara några timmar publicerades hundratals kommentarer som antingen tog all heder och ära av Audi för att de anlitat Kakan Hermansson i sin reklamkampanj. Många angrepp riktades också mot Kakan Hermanssons åsikter och person.
Eftersom de flesta är känsliga för kritik och dessutom också oftast oroas av vad andra ska tycka om oss (det gäller både organisationer och enskilda personer) tar hundratals kritiska kommentarer på ens Facebooksida ganska hårt. Om kommentarerna dessutom inte bara handlar om vad vi gjort utan också innehåller karaktärsmord och allmänt nedsättande omdömen om vår person/organisation blir vi inte lättare till sinnes. Klart att man blir ängslig och tänker sig för både en och två gånger innan man sticker näsan utanför dörren (vilket är ett av syftena med angreppen).
Mekanismerna om offentlig kritik har inte uppfunnits med sociala medier, men de har förstärkts avsevärt. Omfattningen och även effekterna blir större. Man kan likna de sociala medierna som en rejäl gitarrförstärkare. Det låter helt enkelt mer än en akustisk gitarr när man vevar igång.
Vad som alltid är knepigt när det blåser upp till storm är den allmänna opinionen. I ett samhälle där eliter och auktoriteter ständigt ifrågasätts och där alla är konkurrensutsatta har man ingen självklar legitimitet. Då upplever man att man måste agera och har allmänhetens stöd i alla lägen. Opinionen har så att säga alltid rätt eftersom man upplever sig beroende av den. Men vad är den allmänna opinionen? Sociala mediedrev är inte en avspegling av den allmänna opinionen, precis lika lite som arga insändare eller samtal till SVT:s telefonväxel är det. De som inte är arga eller upprörda är oftast minst lika många eller troligen många fler. Men man är ju inte så benägen att kasta sig in i kommentarsfälten när man är nöjd eller inte bryr sig så mycket.
Det viktigaste är dock att komma ihåg är att kommentarsfälten i sociala medier är en arena för politisk kamp. Alla, från höger till vänster vet att man kan vinna framgång om man kan få det att se ut som det är folkstorm på sociala medier. Därför handlar en stor del av den politiska kampen om att skrika högst och mest för att det ska framstå som att hela svenska befolkningen rest sig i allmänt raseri. Ibland kanske det är så, men oftast är det sannolikt de politiskt aktiva och starkt övertygade anhängarna som hörs. När man dessutom kan skapa falska konton där en person kan få det att se ut som att hen är tio personer eller fler ökar också effekten.
Så vad göra? Till att börja med måste politiker och organisationer vara medvetna om att sociala mediestormar kan blåsa upp ta med det i beräkningen. Sedan borde man kanske också fundera en extra vända på vad man kan stå bakom och vad man inte kan stödja så att man slipper pudla och istället kan stå rak i motvinden.
I den sociala medievärlden är inte kritiken begränsad till en blockerad telefonväxel. Facebooksidor, twitterkonton och andra kanaler, där det ges möjligheter till kommentarer, svämmar över av arga röster som kräver avskedanden, bojkotter eller stopp för det ena eller det andra.
Jag satt för några dagar sedan och följde Audi Sveriges Facebooksida, där det under bara några timmar publicerades hundratals kommentarer som antingen tog all heder och ära av Audi för att de anlitat Kakan Hermansson i sin reklamkampanj. Många angrepp riktades också mot Kakan Hermanssons åsikter och person.
Eftersom de flesta är känsliga för kritik och dessutom också oftast oroas av vad andra ska tycka om oss (det gäller både organisationer och enskilda personer) tar hundratals kritiska kommentarer på ens Facebooksida ganska hårt. Om kommentarerna dessutom inte bara handlar om vad vi gjort utan också innehåller karaktärsmord och allmänt nedsättande omdömen om vår person/organisation blir vi inte lättare till sinnes. Klart att man blir ängslig och tänker sig för både en och två gånger innan man sticker näsan utanför dörren (vilket är ett av syftena med angreppen).
Mekanismerna om offentlig kritik har inte uppfunnits med sociala medier, men de har förstärkts avsevärt. Omfattningen och även effekterna blir större. Man kan likna de sociala medierna som en rejäl gitarrförstärkare. Det låter helt enkelt mer än en akustisk gitarr när man vevar igång.
Vad som alltid är knepigt när det blåser upp till storm är den allmänna opinionen. I ett samhälle där eliter och auktoriteter ständigt ifrågasätts och där alla är konkurrensutsatta har man ingen självklar legitimitet. Då upplever man att man måste agera och har allmänhetens stöd i alla lägen. Opinionen har så att säga alltid rätt eftersom man upplever sig beroende av den. Men vad är den allmänna opinionen? Sociala mediedrev är inte en avspegling av den allmänna opinionen, precis lika lite som arga insändare eller samtal till SVT:s telefonväxel är det. De som inte är arga eller upprörda är oftast minst lika många eller troligen många fler. Men man är ju inte så benägen att kasta sig in i kommentarsfälten när man är nöjd eller inte bryr sig så mycket.
Det viktigaste är dock att komma ihåg är att kommentarsfälten i sociala medier är en arena för politisk kamp. Alla, från höger till vänster vet att man kan vinna framgång om man kan få det att se ut som det är folkstorm på sociala medier. Därför handlar en stor del av den politiska kampen om att skrika högst och mest för att det ska framstå som att hela svenska befolkningen rest sig i allmänt raseri. Ibland kanske det är så, men oftast är det sannolikt de politiskt aktiva och starkt övertygade anhängarna som hörs. När man dessutom kan skapa falska konton där en person kan få det att se ut som att hen är tio personer eller fler ökar också effekten.
Så vad göra? Till att börja med måste politiker och organisationer vara medvetna om att sociala mediestormar kan blåsa upp ta med det i beräkningen. Sedan borde man kanske också fundera en extra vända på vad man kan stå bakom och vad man inte kan stödja så att man slipper pudla och istället kan stå rak i motvinden.
Kommentarer
Skicka en kommentar