En nedbrunnen bock är bra PR
Nu är jag varken turistekonom eller turistchef i Gävle. Men i en tid då städer kämpar med näbbar och klor för att sätta sin stad på kartan (sk city branding) undrar jag inte om den återkommande nedbrunna julbocken i Gävle ändå kostar mindre än det smakar. Åtminstone ur PR-synpunkt. Gävle behöver bara bygga upp en halmbock och låta den brinna ner för att det ska skapas en återkommande historia om staden i världens nyhetsmedier.
Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam.
Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvariga politikerna och tjänstemännen hittar på nya sätt att skydda bocken, men förövarna överlistar dem och bocken brinner. Katt och råtta-leken har också ett drag av etablissemanget mot folket över sig. Jag har inte sett någon statistik över vilka som bränt ner bocken, men det verkar vara vanligt folk som ser det som ett utmaning, eller kanske en fyllegrej. Sedan finns det ju också en del som menar att det finns hemliga sällskap av bockbrännare eller att det är några som bettar på att den ska bränna ner och sedan tuttar på.
Skulle Gävles köpmän och politiker hitta ett sätt att förhindra att julbocken bränns ner kommer nyhetsvärdet av bocken minska drastiskt. Ingen bryr sig om en halmbock som brukade brinna. Det finns ingen nyhetskjuts i det.
I dagens Metro säger jag några ord om just detta.
Missförstå mig inte. Att tända på är brottsligt och jag tror inte en sekund på att ansvariga i Gävle skulle ligga bakom bränderna. Jag är också övertygad om man gör sitt bästa (inom rimliga gränser) för att skydda bocken från att brinna ner. Men hade jag varit turistchef i Gävle hade jag nog inombords ändå tyckt att den ständigt återkommande dramaturgin om halmbocken som ibland klarar sig, ibland brinner ner är fantastisk reklam.
Det som just är det spännande är just ovissheten, däri ligger dramaturgin. Ibland brinner den ner, ibland klarar den sig. De ansvariga politikerna och tjänstemännen hittar på nya sätt att skydda bocken, men förövarna överlistar dem och bocken brinner. Katt och råtta-leken har också ett drag av etablissemanget mot folket över sig. Jag har inte sett någon statistik över vilka som bränt ner bocken, men det verkar vara vanligt folk som ser det som ett utmaning, eller kanske en fyllegrej. Sedan finns det ju också en del som menar att det finns hemliga sällskap av bockbrännare eller att det är några som bettar på att den ska bränna ner och sedan tuttar på.
Skulle Gävles köpmän och politiker hitta ett sätt att förhindra att julbocken bränns ner kommer nyhetsvärdet av bocken minska drastiskt. Ingen bryr sig om en halmbock som brukade brinna. Det finns ingen nyhetskjuts i det.
I dagens Metro säger jag några ord om just detta.
Kommentarer
Skicka en kommentar