Den politiska analysens förändring - från recensent till politisk konsult?

TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson har i veckan kritiserats för att driva partipolitik på sin Facebooksida. Jag tänker inte kommentera själva innehållet i de fem punkter som Oscarsson lyfter fram för att "vända oro till framgång". Istället ska jag försöka sätta ljuset på den politiska kommentaren som mediefenomen.

De senaste decennierna har det blivit mer kommenterande och tyckade i medierna. Går man tillbaka och tittar på journalistiken under 1970- och 1980-talet blir man förvånad över hur lite analyser och kommentarer det fanns, särskilt i dagspressen. Inga krönikörer, inga analyser av strategier förutom de partipolitiskt färgade på ledarsidorna.

Tyckandet och analyserandet blev svaret när mediesituation förändrades. Med fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt blev det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter var att istället kommentera nyheterna - att vara en recensent av den politiska världen.   

De allt vanligare politiska kommentarerna var också ett svar på en allt större publikanpassning. Med fler medier blev konkurrensen om publiken allt större och tolkningsjournalistiken är ett sätt att möta dessa krav. En färgstark kommentator lockar publiken. En känd nyhetskommentator som berättar om vad som egentligen sker bakom kulisserna är mer spännande att lyssna på än torra experter som inte vågar uttala sig utan en massa förbehåll.
 

Men det har faktiskt - inte minst i tv-journalistiken - funnits politiska kommentarer sedan 1970-talet. Men de har förändrats ganska mycket. I ett forskningsprojekt jag sysslat med satt jag och tittade på en massa tv-inslag om varvskrisen på sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. När journalisterna då "analyserade" handlade det om att förklara och redovisa vad de olika politiska förslagen stod för. Inte så mycket tyckande överhuvudtaget.

Över tid förskjuts dock perspektivet i den kommenterande journalistiken. Det blir mer och mer om strategier och taktiskt spel om makten. Skälet till detta fokus är att nyhetskommentatorer inte vill framstå som subjektiva och fälla personliga omdömen. Skulle man diskutera politikens innehåll finns risken att bli anklagad för att stödja en ideologi eller ett enskilt parti. Och kan man inte prata om vad de politiska partierna ville göra så var lösningen att istället diskutera det politiska spelet. Där kan man tycka och spekulera utan att riskera att framstå som partisk.

Marcus Olofssons kommentarsstil bryter med idealen hos KG Bergström, Mats Knutsson och de andra politiska kommentatorerna både ifråga om stil och i innehåll. Lite mer högljudd och underhållande och dessutom gör han något som är nytt. Han ger tydligare råd om vilken politik som kan ge politisk framgång. Hans fempunktsprogram skulle knappast det äldre gardet av politiska kommentatorer föreslå. De skulle vara mycket försiktigare och inte klart fastslå vilka vilka politiska förslag som skulle vara mest lyckosamma.

Det intressanta är att Oscarsson själv menar att det är en objektiv analys av vad som skulle ge politisk framgång. Inte att det är en egen åsikt utan en saklig bedömning. Här blir det dock en otydlighet i kommunikationen eftersom en massa människor på Oscarssons Facebooksida ser det som att man skulle vilja rösta på honom och stödjer hans förslag. Gränsen mellan politisk ideologi och politisk kommentar blir därmed ganska luddig.

Oavsett vad man tycker om Oscarsson så kanske den markerar en ny stil hos politiska kommentatorerna i svensk journalistik. Lite mer högljudd, mer vässat och med ett större underhållningsvärde. Detta i kombination med att våga föreslå vad politikerna ska göra för att nå framgång. Funderingen blir ju dock om den politiska kommentatorn kanske därmed gått från att vara recensent till att bli  politisk konsult.