Valstugorna - 14 år senare

Idag sände Uppdrag Granskning ett jubileumsprogram om sina 15 år som den granskande journalistikens flaggskepp i SVT. Ett intressant program med mycket självreflektion och även självkritik. Det känns nästan overkligt att det är 14 år sedan valstugereportaget gjordes. Månaderna efter reportaget åkte jag efter i Janne Josefssons hjulspår och intervjuade politikerna som var med i programmet. Resan var på många sätt omskakande för mig själv. Syftet var att försöka dokumentera vad en skandaliserad politiker gör, vilka strategier man har för att minska skadeverkningarna och hur man ser på mediernas makt. Jag möttes av personer som satt och skakade, några grät och bad mig stänga av bandspelaren. En del ville överhuvudtaget inte prata med mig. Andra var inte lika tagna av situationen utan kunde skaka av sig det som hänt och hade varit ute i valstugan redan dagen efter reportaget sändes.

I boken Efter valstugorna skrev jag om reportaget och politikernas upplevelser av skandalen och dess konsekvenser. Redan då funderade jag mycket på den journalistiska etiken. Jag har sedan pratat om reportaget för studenter på journalistutbildningen på JMG många gånger och även varit med i debatter med Janne Josefsson och Nils Hanson om reportaget.

Så vad tycker jag då? I mina ögon var det befogat att göra reportaget och även att använda dold kamera. Det går inte att komma åt sådana åsikter utan att använda dold kamera. Men det finns givetvis också brister. Man kan fundera på om SVT ska sända ett reportage som så tydligt missgynnar ett enskilt parti (moderaterna) så tätt inpå valdagen och det går givetvis även diskutera att man bara fokuserade de två största partierna. I själva reportaget finns det saker som också kan ifrågasättas. Jag menar att det var ett misstag att alla smygfilmade politiker inte fick en chans att förklara och försvara sig i programmet. Om man sedan klarar av det när man konfronteras med Janne Josefsson är en annan sak. Men jag menar att man alltid ska få chansen att föra fram sitt bästa argument. Där lyckade inte UG utan drog mer åt det dramatiska och i vissa avseenden underhållande.

Vill man läsa hela boken kan man skicka mig ett mail så får man en pdf. Nedan följer bokens förord.


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

H

yrbilen – en liten Opel Corsa – får snabbt upp värmen där jag svänger ut från Centralstationen och följer skyltarna ut ur stan. Snart kör jag på motorvägen söderut. Det snöar mer och mer och hela tiden håller jag koll på kartan för att inte missa var jag ska svänga av. Första avfarten när motor­vägen tar slut och sedan höger, förbi bilverkstan och därefter direkt till höger. Det är december, några veckor före jul 2002.

    Snart ser jag villaområdet. Jag kör in på gatan, svänger runt på vändhåll­platsen och parkerar bilen framför grinden. Tar väskan som innehåller band­spelaren, reservbatterier, pärmen med intervjuguiden, etikbrevet och mitt anteckningsblock. Dörrklockan hörs inte, men genast öppnas dörren och ett ansikte tittar ut.

- Hej, ja det är jag som är Bengt Johansson.

- Ja, hej, hej. Kom in då, svarar personen i dörren. Vill du ha kaffe?

Att skriva en bok som bygger på Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons reportage om valstugorna under valrörelsen 2002 har sina risker. Det är jag fullt medveten om. Reportaget är både hyllat och kritiserat och man kan lätt bli skottavla från flera olika håll. Valstugereportaget har prisats inom den svenska journalistkåren och fick Stora Journalistpriset som årets avslöjande reportage och Guldspaden av Föreningen Grävande Journalister.

    Men reportaget kritiserades också. Inte särskilt förvånande av moderaterna och de politiker som var med i programmet. Men kritiker har även funnits på annat håll. Andra journalister som Lars Adaktusson på SVT och medie­forskare som Kari Andén-Papadopoulos har också gjort kritiska inlägg mot reportaget. Och jag har även själv varit ute i debatten och ifrågasatt SVT eftersom de inte tillåter att forskare får granska oredigerat intervjumaterial.

Några veckor tidigare

- Hallå?

- Hej, jag heter Bengt Johansson och är medieforskare från Göteborgs universitet, börjar jag som vanligt. Hoppas att min röst låter förtroendeingivande och fortsätter. Har du fått ett brev från mig de senaste dagarna med en förfrågan om deltagande i ett forskningsprojekt? Du var ju en av de politiker som var med i valstugereportaget, som SVT gjorde under valrörelsen.

- Ja, svarar rösten i luren avvaktande.

- Har du möjlighet att ställa upp på en intervju? fortsätter jag, utan att försöka låta för ivrig.

- Och vem är Bengt Johansson då? Frågar rösten med en ganska misstänksam ton.

- Ja, jag  kommer ifrån Ulricehamn….

Liknande samtal har jag under hela oktober. Vissa tackar nej på en gång och några svarar inte överhuvudtaget, varken på telefonsamtal eller brev. Men de allra flesta går – åtminstone efter viss övertalan – med på att ställa upp på en intervju. Kanske ser de chansen att få berätta sin version, kanske hoppas de att bilden i forskningsrapporten kan bli en annan än den som kablades ut i SVT? Vem tar inte chansen att förbättra den offentliga bilden av sig själv om man blivit utpekad som rasist i TV? Visserligen är jag i alla kontakter tydlig med att projektet inte handlar om att kritisera reportaget och ge dem upprät­telse, men i flera av intervjuerna är det tydligt att politikerna vill ge en mot­bild till reportaget.

    Andra ställer kanske upp av ren respekt för det vi kallar vetenskap. Ett brev från universitet med en formell förfrågan har kanske trots allt en viss över­talnings­förmåga.

När siffror får kött och blod

I min forskning brukar jag oftast träffa på människor som siffror i enkät­undersökningar. Då blir forskningsintervjuer en brutal upplevelse. Människor svarar inte, berättar detaljer om vad de upplevt som nästan är genanta, säger emot och berör på ett sätt som siffror aldrig kan göra.

    Ibland tar känslorna över totalt. Några gråter öppet, och jag stänger av bandspelaren och sitter tyst en stund. Väntar på att personen ska säga något. Frågar till slut om det är ok att fortsätta intervjun och sätter på bandspelaren igen.

    Andra håller försvarstal, vill visa upp vad de själva uppfattar som en san­nare bild av sig själva än den som kom fram i TV. De är förorättade, känner sig kränkta och vill ha upprättelse. Tycker att det är så orättvist. Någon skaka­r av nervositet och jag inser att för dem är jag också en person med makt – på samma sätt som Janne Josefsson. Att prata med mig är också en risk – eller kanske en möjlighet.

    Några tar det lugnare. Håller en tydligare distans. Tiden kanske inte läker några sår, men så här några månader efteråt är inte känslorna lika starka. Man minns, men kan också se på det utifrån.

    Den här boken ska varken ses som en angreppsskrift på valstugereportaget eller ett försvarstal för de politiker som filmades i reportaget. Syftet är inte att försöka klargöra om den bild som framkom i reportaget är sann eller falsk. Mitt intresse riktar sig åt ett annat håll. Jag är intresserad av hur de filmade politikerna försökte hantera situationen de hamnade i under sista valrörelse­veckan 2002. Vad de gjorde, hur de tänkte, vilka strategier de försökte lägga upp för att hantera en personlig och professionell katastrof. Kort sagt: vad gör man när skandalen är ett faktum?