Sälj det med ett leende - veckans valaffisch v.18

En närmast arketypisk valaffisch är kandidater som på bild ler mot kameran. Den leende politikern ska både ge ett avspänt och förtroendeingivande intryck. Men så har det inte alltid varit. Faktum är att det dröjer till slutet på 1960-talet innan politiker ler på på svenska valaffischer. Då är det en
fryntlig Gunnar Sträng som fångas i en ögonblicksbild och inte de studiofotograferade stylade porträttbilderna vi är vana vid. Det är först på 1970-talet leende politiker slår igenom och kanske främst genom moderatledaren Gösta Bohman, som med ett stort leende lockade väljarna till Moderaterna. Möjligen med intryck från de amerikanska presidentvalskampanjerna.

Innan dess var svenska politiker allvarliga, i den mån de överhuvudtaget avbildades på foto eller teckning. De log inte utan blickade allvarligt och seriöst mot väljaren. Att le ansågs knappast kunna inge förtroende. När man bläddrar igenom valaffischhistorien är just leendet en intressant markör. Fram till andra världskriget ler varken politiker eller väljare som avbildas på affischerna, möjligen kan kvinnor, barn och ungdomar le lite smått. Men att de vuxna männen, tyngda av familjeförsörjningens plikt, skulle skratta finns inte på kartan. Det är först efter andra världskriget som väljare börjar skratta och le på affischerna. Kvinnor och män, unga och gamla börjar avbildas leende av tillförsikt och framtidstro under efterkrigstiden.

Men politikerna väntar med att le ett tag till. Men från 1970-talet och framåt blir den skrattande politikern vanlig som valaffischmotiv. Men inte alltid. Det finns många politiker som inte ens efter den mer informella stilens inträde ler. Allvarliga budskap kan ju inte ackompanjeras med skratt, inte heller av politiker som vill visa sig mogna uppgiften att leda landet. Gustav Fridolins allvarliga min på affischerna 2014 faller inom den senare kategorin. Men det kan också vara det omvända. Politiker som uppfattas driva en hårdför politik kan ju verka lite mänskligare om de ler. Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons val av bilder passar in i denna kategori.


Men det har faktiskt funnits leende politiker längre tillbaka i den svenska valaffischhistorien. Men då signalerar inte leendet tillförlitlighet. Snarare tvärtom. Leende politiker har ofta använts i negativa kampanjer då motståndaren avbildats hånleende, eller att leendet är falskt. Socialdemokraternas karikatyr av högerledaren Arvid Lindmans nöjda leende från valet 1924 är ett exempel på det här. Där står leendet istället för brist på trovärdighet. En leende politiker var snarast någon att inte lita på. Så kan tiderna förändras.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc...
Läs mer

Propagandainspektionen (vecka 23): Dansen kring SD

Bild
Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v...
Läs mer

Propagandainspektion (vecka 20): De rödgrönas kampanjaffischer

Bild
Som vi pekat på i tidigare inlägg finns det skillnader mellan riksdagsval och val till Europaparlamentet. Men det är ändå meningsfullt att ta upp oppositionspartiernas affischering i EU-valet, eftersom rollen som opposition i hög grad kännetecknar partierna i väljarnas ögon. Samtidig är också självklart att oppositionenens politik även inkluderar synen på EU. Så hur markerar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sin position i årets affischer? Klimatet, klimatet, klimatet Miljöpartiet anser att det endast finns en fråga som är viktig i EU-valet, nämligen klimatet. På sina tre affischer presenterar partiet sina kandidater bakom nästan identiska texter: ”Klimatet. Havet. Klimatet.” ”Klimatet. Klimatet. Klimatet.” ”Klimatet. Modet. Klimatet.” De enda övriga ord som får vara med är ”havet”, som spelar en central roll i klimatfrågan, speciellt eftersom det drabbas av temperaturhöjningarna, och ”modet”. Vilket mod det handlar om förklaras inte, men förmodligen syftar man ...
Läs mer