Yttrandefrihet och corona

Coronakrisen har utmanat många saker vi tagit för givet. Allt ifrån tillgång på toalettpapper till att kunna träffa sina nära och kära utan att riskera livet. Det finns tusen saker som kan nämnas men jag  skulle vilja peka på två saker kring yttrandefrihet och journalistik som coronakrisen aktualiserat och utmanat. Den första gäller yttrandefriheten generellt och den andra journalistikens roll som informationsförmedlare, samhällsröst respektive granskare.

Friheter är svåra att få igenom. Det är också så att friheter vi lämnar ifrån oss inte är så lätta att få tillbaka. I en kris står mycket på spel. Hela system hotas, situationen präglas av osäkerhet och det krävs att beslut tas snabbt. Så brukar kriskommunikationslitteraturen definiera en kris. Ibland pratar man också om att kriser är formativa moment, en situation som möjliggör förändring. Då tänker man oftast att dessa förändringar ska vara till det bättre. Men givetvis kan det lika gärna gå åt andra hållet. Under coronapandemin har vi sett exempel på hur diktaturer skärper redan begränsade medborgerliga fri- och rättigheter. Auktoritära länder som Ungern vill göra det straffbart att sprida vad som definieras som falska nyheter och i Turkmenistan är det till och med förbjudet att använda ordet coronvirus.

Men även i demokratier har det införts begränsningar av människors frihet och integritet som vi knappast skulle gå med på utan upplevelsen av hot och osäkerhet. Många har redan pekat på att sådana inskränkningar kan vara svåra att rulla tillbaka. Inte så att människor skulle tolerera karatän under lång tid. Nej, snarare då att regeringar kan få större befogenheter än tidigare och att vår personliga integritet blir mer begränsad genom att vi ständigt övervakas och att information om vad vi gör samlas in. Vad som alltid måste vägleda vår syn på regering och myndigheter är trots allt den enkla frågan: vad händer den dag om staten inte vill oss väl? Har vi system som garanterar att vi kan uttrycka oss som vi vill och ifrågasätta beslut? I krigstid gäller delvis andra regler, men när kriget är över återgår vi till regler för fredstid. Ska vi ha krislagar, måste det finnas tydliga regler för när krisen är över så att inte den missbrukas. Har vi det?

Den andra aspekten av coronapandemin är att den aktualiserar journalistikens balans mellan att informera om vad som händer, hålla oss samman som samhälle och granska makthavare. I en kris vet vi att journalistiken ofta är myndigheternas bästa vän, särskilt i början då alla vill veta vad som hänt. Då är det lätt att få ut information. I senare skeden av krisen kommer alltid granskningen, inte minst då politisk opposition och andra gör sin röst hörd. Men i en långsam kris pågår informationsfasen mycket längre och då blir det inte lika självklart hur man ska agera. Problemet journalistiken får är vid vilken tidpunkt det är ok att börja granska och ifrågasätta. Jag skrev en del om detta dilemma i en text i Borås Tidning, när coronabevakningen liknar en landskamp där vi hejar på Sverige. (läs den här). Men jag ska erkänna att jag till en början upplevde ett annat scenario. När krisen slog till kändes det som att alla perspektiv på journalistik fanns samtidigt - information, granskning och berättelser som sammanhållning. Men allt eftersom landskampsperspektivet blev tydligare upplevde jag att granskningen kom i skymundan och det blev mer av att "heja på Sverige". Men kritiska röster behövs. Vi vill inte hamna i ett läge där medierna inte lyckades med granskningen av vaccinationskampanjen i samband med svininfluensan (som mina kollegor Marina Ghersetti och Tomas Odén skrivit om här).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget