söndag 26 april 2020

De ständiga uppdateringarna: Journalistikens vassaste gren i coronarapporteringen?

En sak som jag imponerats över i coronarapporteringen är de ständiga uppdateringarna från nyhetsmediernas sida. 24/7 uppdateras det med nyheter om pandemins utveckling och många timmar om dygnet besvaras också läsarfrågor. Det kan man kalla public service! Vi som är lite äldre minns ju faktiskt när ständiga uppdateringar inte förekom alls. Personligen minns jag hur jag nåddes av nyheten om att Olof Palme mördats. Jag vaknade en stund före kl 9 i min lilla lägenhet i Majorna. Slog på P3 på radion som jag brukade. Det spelades klassisk musik. Fattade ingenting. Hade jag fått på P2? Nej, det var rätt. Plötsligt bryts musiken och en röst börjar berätta om "inställda teaterföreställningar på grund av mordet på statsminister Olof Palme". Lätt yrvaket (och lite bakis) försökte jag förstå vad han sagt, samtidigt som den klassiska musiken kom tillbaka. Minuterna fram till 9-slaget och nyheterna var oändliga och inget Internet kunde ge mig svar på vad som hänt. Det var bara att vänta.....

Webbjournalistik tog död på deadlinen

Deadline. Smaka på det ordet. En dödsgräns. Bortom den är allt meningslöst. Har man missat deadline han man lika gärna kunnat låta bli att göra något över huvud taget. Deadline definierar vad som är meningsfullt. Döden definierar livet.Det organiserade kaoset som visas upp i Hollywoodfilmer känns direkt främmande, oftast råder lugn på redaktionen. 
Inom journalistiken har ordet en närmast mytisk klang. Att jobba mot deadline är något som alla journalister får lära sig första dagen på journalistutbildningen. En nyhetsjournalist som inte klarar av att jobba mot deadline är ingen riktigt nyhetsjournalist.

I de studier jag gjort på nyhetsredaktioner är deadline något som är högst påtagligt. Men inte hela tiden. Sveriges största nyhetsredaktioner är i stort sett en ganska tyst, lugn och behaglig miljö att vistas i. Det är ganska sällan som det upplevs som stressigt, åtminstone utåt. De allra flesta håller sig till sin skärm, ringer lite samtal, för diskussioner med några kolleger – ganska lågmält.
I de öppna kontorslandskapens värld är alla ljud från radio- och TV-apparater avstängda. Vill man ha ljud får man lyssna i hörlurar, oavsett om det gäller radio eller TV. Endast om det sker en större presskonferens eller större nyhetshändelse vrids ljudet upp på de ständigt påslagna TV-apparaterna.
Men för det mesta är det tyst. Högljudda skrik, larmande och spring som vi matas med i populärkulturella beskrivningar av nyhetsarbete känns ganska långt borta. Visst ska man göra sändningar och producera en tidning, men det organiserade kaoset som visas upp i Hollywoodfilmer känns direkt främmande.

Det är först när sändningarna närmar sig, när deadline är deadline på riktigt, som spänningen stiger. Då märker man att allvaret sätter in. Ansiktena blir mer samlade, felaktigheter upplevs som direkt irriterande och kommentarerna blir lite mer kortfattade.Men att jobba mot deadline är en vanesak. Inte ens när redaktören för Rapport lyfte ut ett inslag tjugo minuter före sändning, utan att riktigt veta vad han skulle fylla sändningen med istället, lyfte någon på ögonbrynen. Den som blev mest stressad var nog jag, som endast var där som observerande forskare.De andra gick lite snabbare, konverserade lite mer korthugget och gick in i yrkesrollen. När redaktören hittat ett reportage i datorn om livet i krigets Afghanistan som inte sänts tidigare och kvällens 19.30-sändning var klar, återgick allt till det normala.Men deadlinen är död, eller åtminstone döende. Förklaringen heter som så mycket annat nu för tiden internet och webbpublicering. Före webbjournalistikens genombrott var just deadline det som nästan definierade nyheter och nyhetsarbete. 
Nu publicerar man inte lika självklart mot deadline längre. Redaktionerna publicerar nyheter hela tiden. Ut med nyheten så fort det går. Visserligen är inte alla fakta framgrävda och alla vinklar är inte utredda. Men det gör inget. Man kan alltid fylla på efter hand och därmed är ju inte deadline så viktigt. Visst ska man fortfarande vara först med det senaste, vilket skapat en hel del problem. Faktakontrollen brister, eftersom man inte kontrollerar tillräckligt noggrant före publicering. Men som sagt, man kan alltid rätta till det som blev fel lite senare. Nyhetsvärderingen blir ju också ibland alldeles bisarr eftersom man inte hinner med att just nyhetsvärdera, utan vräker på med krigsrubriker om något som sedan visar sig vara ganska trivialt. Med andra ord blir inte nyhetsarbetet mindre stressigt utan deadline, inte heller blir det mindre fel i nyheterna. Men om nyheten är färdig att publicera 19.30 eller 19.35 är ju inte särskilt intressant. Så därför är deadlinen död, eller åtminstone döende.
Publicerad i Borås Tidning 2010-01-16

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar