När sjukdomar får ett ansikte

När sjukdomar får ett ansikte tar vi dem på allvar. Från att ha varit något som drabbar osynliga andra kommer de plötsligt närmre. Det är när nära och kära insjuknar som vi inser att hotet är verkligt, inte vara något abstrakt långt borta. Jag vet flera sjukdomar där närståendes ansikte direkt dyker upp när jag läser eller på andra sätt får höra talas om den. Identifikationen gör att man tar det på allvar.

Men kända ansikten kan också fylla den funktionen. Kändisar är ställföreträdande nära och kära, vilket är en central del av kändiskulturen. Vi reagerar på vad de gör och säger och identifierar oss med dem. Även om vi inte alltid tycker om dem har vi en relation. Vi känner dem fast än vi givetvis inte känner dem alls. De kanske inte är vänner, men åtminstone någonsorts virtuella grannar eller bekanta.

Sjukdomar gör dem mänskligare och ur ett kriskommunikationsperspektiv är de också  effektiva. När sjukdomen får ett ansikte kan vi relatera till den. Sjuka och avlidna är inte längre anonyma siffror. Vi känner empati och ser människan bakom siffrorna.

Genom åren har många kändisar fått rollen av att ge sjukdomar ett ansikte. Den första jag minns var på 1980-talet då Sighsten Herrård gav AIDS ett ansikte. Men det finns många andra exempel. Stephen Hawkins, Maj Fant, Ulla-Carin Lindqvist (ALS), Michael J Fox, Muhammad Ali (Parkinsson), Dolly Parton, Susan Sarandon (endometriosis). Listan kan göras lång. En del har medvetet använt sitt kändisskap för att sprida kunskap om sjukdomen, andra har inte haft samma drivkraft utan hamnar mer ofrivilligt i rampljuset.

Nu har covid-19 fått ett ansikte med Adam Alsing.


    

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?