Om önskan att sjunka genom golvet (tre pedagogiska misstag jag minns)

En gång för länge sedan kom jag in på mellanstadielärarlinjen i Jönköping. Jag tackade nej, men blev ändå lärare till slut, om än inte för mellanstadieelever. Sedan många år är studenterna jag föreläser för i första hand unga vuxna som vill lära sig saker om medievetenskap, journalistik, kriskommunikation och vetenskaplig metod. Jag brukar också föreläsa en hel del utanför universitetets väggar om min forskning och på senare tid också om forskningskommunikation. Jag gillar att föreläsa, helst på svenska men numera är det inget längre något motstånd att undervisa på engelska. Men ärligt talat är jag snäppet bättre när jag får tala mitt modersmål. Lite rappare, lite roligare, mindre manusbundet.

Pedagoger på fallrepet

För det mesta fungerar mina föreläsningar bra. Jag får skratt där jag vill ha dem och nästan alla håller sig vakna. Men jag tänkte inte dela med mig av mina bästa erfarenheter som pedagog utan istället bjuda på mina sämsta. Det lär man sig också en del av tänker jag. Så här kommer mina tre i botten. Jag har gjort många fler dåliga föreläsningar och alldeles för många som säkert är en svag trea på en femgradig skala. Men gemensamt för dessa tre som jag strax ska berätta om är att jag skämdes så att jag helst ville försvinna ner genom golvet och aldrig mer öppna munnen i en föreläsningssituation.


När Bengt skulle räkna ut statistiska mått på svarta tavlan

Jag hade fått ansvar för att hålla i metodkursen på grundutbildningen i MKV, bara någon termin efter att jag själv gått den. Mitt fokus låg på de kvantitativa metoderna, statistik helt enkelt. Jag hade en mission: att avmystifiera statistiska mått. Insikten jag fått när jag som student läste metodkursen var att de flesta av mina studiekamrater fick panik så fort de såg en siffra, för inte tala när de såg ett statistiskt mått. Sagt och gjort. Jag såg det som mitt kall att få mina studenter - som var obetydligt yngre än mig själv - att inse att statistiska mått  inte är så krångliga om man bryter ner dem i beståndsdelar. För att konkretisera skrev jag helt enkelt ut på svarta tavlan (det fanns sådana på den tiden) hur man räknade ut Pearson's R och andra korrelationsmått. Gick jättebra tills en dag då en student räcker upp handen och säger; "Ska det inte vara ett minustecken där?". Jag började svettas och ändrade minustecknet, räknade ut måttet igen varvid samma student räcker upp handen och säger "Jag tror du har räknat fel där...igen". Paniken är nära och siffrorna på tavlan bara flyter omkring. Gör ett halvhjärtat försök att förstå kritiken, men det bara snurrar. Svettas ännu mer. Då fattar jag mitt kanske livs bästa beslut som pedagog och säger "Vi tar rasten nu, så kollar jag siffrorna i lugn och ro när ni dricker kaffe". Pulsen gick ner och när studenterna kom tillbaka med sitt kaffe var Pearson's R rätt uträknat på svarta tavlan. Jag hämtade mig dock inte riktigt utan skämdes och smög längs väggarna ut från lärosalen efter att lektionen tagit slut. Men vikten av att köpa sig tid har jag burit med mig sedan dess.


När Bengts forskningsdesign var mycket sämre än stundetens

En annan sak jag lärde mig den hårda vägen var att inte ställa frågor till studenter om man inte vill höra svaret. Saken var den att jag fått ett uppdrag att göra medieanalyser om frågan kring skilda valdagar i Sverige. Jag skulle delta i en forskarantologi om ämnet och hade kommit fram med en design där jag jämförde svenska större och mindre dagstidningar i Sverige och hur de bevakade riksdagsval och lokala val. Data var insamlat och klart och som retorisk fråga innan jag skulle presentera resultaten slängde jag ut frågan till de journaliststudenter jag föreläste för hur valbevakningen av gemensam valdag borde undersökas. Ville inte ha någor svar - jag hade ju mina resultat - då en tjej räcker upp handen och säger: "Bäst vore väl att jämföra mediebilden av dagstidningar och andra medier i Sverige och Norge. De har ju skilda valdagar och vi har gemensamma". Jag blev alldeles stel. Det var en mycket bättre design än min! Jämförelsen skulle rimligen ge mycket bättre kunskap om vad gemensam och skild valdag har för effekt på mediebilden. Jag försökte släta över studentens kommentar så gott det gick och fortsatte min presentation, men jag återfick aldrig riktigt auktoriteten under resten av föreläsningen. Lite senare gjorde jag en ny undersökning som hade precis den design som journaliststudenten föreslog. Det jag bär med mig är att aldrig ställa en fråga om jag inte är beredd att höra svaret. 

När projektkollegan hade smugit in ett semesterkort i Mäktiga massmedier

I nästa historia var jag var ännu grönare än i de ovan. Jag jobbade lite extra när jag skrev min kandidatuppsats för att dryga ut kassan. Saken var den att min chef och handledare professor Kent Asp blivit sjuk och inte kunde hålla ett föredrag för Sveriges Kommuner och Regioner (landsting hette det på den tiden). Så jag fick frågan om jag och en annan senior forskare kunde komma som ersättare till den sjuka professorn. Jag var mycket nervös. Hade inte förläst så mycket och hade ärligt talat inte så mycket egna data att komma med. Men jag samlade ihop en del av det som vi gjort i projektet och tog som grädde på moset med mig den klassiska boken Mäktiga massmedier min chef och handledare skrivit. Allt för att få lite mer auktoritet. Som sagt, jag var väldigt nervös och kunde inte ens äta lunch på hotellet i Smygehuk där konferensen hölls. När det till slut var min tur att presentera gjorde jag mitt bästa, men kände väl inte att jag "gick igenom rutan". Så jag tänkte använda mitt hemliga vapen, Kents bok, som jag skickade runt för att visa hur vederhäftiga analyserna jag presenterade var. Jag ser hur boken vandrar runt i lokalen. Till min förvåning ler många när de tittar i boken innan de skickar den vidare. Några skrattar till och med till högt. Jag fattar ingenting. Boken är ju bra, men kanske ingen skrattfest. Så när föredraget är över och boken är tillbaka hos mig bläddrar jag lite i den och ser till min fasa ett semesterkort av en lättklädd ung kvinna på en sommarstrand. Jag vill dö. Vems är bilden och hur har den hamnat i min bok? Jag inser att de som lyssnade knappast blev mer övertygade om min auktoritet när jag skickade runt boken. Snarare tvärtom. Så vad lärde jag mig? Och framförallt var kom bilden ifrån? Den sistnämnda frågan besvarades ganska snabbt eftersom min projektkollega erkände när jag var tillbaka i Göteborg att han skojat med mig och lagt bilden i boken. Lärdomar? Vet inte? Kanske att kolla igenom boken man skickar runt i lokalen när man föreläser?