Den leende politikern

I gårdagens avsnitt av Det politiska spelet berättade Fredrik Furtenbach om vår forskning kring partiledare och deras leenden. Vi har i flera arbeten försökt att få klarhet i när politiker började le och vad ett leende egentligen betyder. 


The smiling politician

Tillsammans med kollegan Orla Vigsö har jag nyligen publicerat en artikel om när de svenska politikerna egentligen började le på valaffischerna, när de gick från att vara allvarstyngda (män) till att le mot den potentielle väljaren. Idén har vi burit på ganska länge, men det var först nu som vi fick den publicerad i tidskriften Journal of Visual Political Communication (läs artikeln HÄR). Titeln är The smiling politician och vi lyckas faktiskt ge ett svar på när leendet kom. Svaret är i valrörelsen 1968. Det var då som vi ser det första partiledarleendet på svenska valaffischer och Kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson var först ute med ett riktigt fint leende. 



Allvarliga män - i kostym

Före slutet på 1960-talet var partiledare allvarliga män som antingen tittade visionärt mot horisonten eller med bister min såg mot väljaren. År 1936 var en valrörelse där partiledarna var i fokus och då fanns det gott om exempel. Högerledaren Gösta Bagge skådade mot horisonten, ett jättestort ansikte av socialdemkoraternas Per-Albin Hansson var omgiven av en massa små väljare (och lite statistik) och Bondeförbundets Axel Perhsson-Bramstorp satt som en landsfader i ett jordbrukslandskap. De enda bilderna där partiledare log var när motståndarna gjorde nidbilder och karikatyrer av sina motståndare. 




Mer leenden åt folket

Men som sagt, från 1960-talet och framåt har partiledarna både i sig blivit vanligare på partiernas affischer och dessutom ler de allt oftare. Ibland ett riktigt stomatolleende, men ofta ett är det en småleende partiledare som tittar ut mot väljarna på affischerna. Kanske är det en kulturell sak för när jag pratat med mina kollegor i Italien tycker de att svenska leenden inte räknas, ett leende kräver att man visar tänderna (åtminstone i Italien). 


Allvarstider

Men även om leende partiledare blir vanligare, var valrörelsen 2022 en comeback för allvarstyngda miner. De allra flesta partiledarna hade faktiskt varierande ansiktsuttryck på valaffischerna, allt beroende på budskap. Givetvis är det svårt att kommunicera ett budskap om gängkriminalitet med en bild på en leende partiledare. Leende partiledare får synas på mer allmänna eller positiva budskap. Men när det ska pratas problem kan man inte gapflabba.


P.S. Här på bloggen har det redan tidigare skrivits lite om leende politiker. LÄS HÄR. D.S.


 




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc
Läs mer

Fyra spaningar i invasionens skugga

Bild
Den 24 februari 2022 invaderades Ukraina av Ryssland. Kriget har nu pågått i snart en månad och Putins förhoppning att invasionen skulle avslutas snabbt hade ingen relation till verkligheten. Ukrainas armé och hela det ukrainska samhället har bjudit på hårt motstånd, trots terrorbombning från den ryska armén. Jag har inte direkt forskat om krigsjournalistik, utan har mer som allmänt berörd medborgare och intresserad medieforskare följt rapporteringen från Ukraina och den kamp om verklighetsbilder som alltid sker i samband med konflikter. Att krigets första offer är sanningen är som så ofta tidigare också relevant i informationskriget under den ryska invasionen av Ukraina. Fyra spaningar I inlägget ska jag lyfta fyra spaningar som slagit mig när jag följt bevakningen och mediedebatten. Inte direkt baserat på egen forskning, utan snarare reflektioner som snurrat runt i mitt huvud när jag följt krigsrapporteringen. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag absolut inte trodde Putin skulle an
Läs mer

En dag ringde Uppdrag Granskning och ville prata

Bild
Vi har alla sett dem. Intervjuerna där makthavaren ställs till svars av Janne Josefsson eller någon av hans kollegor. Blicken flackar, flosklerna haglar och svetten börjar tränga fram i pannan. En del kan inte säga nåt alls utan blir helt tysta, Varför ställer makthavare upp på sådana här intervjuer? Det är ju som att be om att få tappa ansiktet offentligt. Faktum är att de inte gör det. Inte längre. En dag ringde Uppdrag Granskning Gårdagens UG handlade att makthavare allt oftare avböjer medverkan i UG, att det blivit svårare och svårare att få dem som granskas att ställa upp på intervju. De går kanske med på mailssvar, men en regelrätt ansvarsutkrävande intervju vill de inte vara med om. Givetvis faller lite av formatet för UG när en part inte "spelar med" utan väljer en annan väg att kommunicera, eller inte kommunicera alls. För att ge lite forskarperspektiv fanns jag med i programmet och fick säga några ord. En trend som pågått länge När jag gjorde intervjun med UG kändes
Läs mer