Propagandainspektionen (vecka 27) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 2

Gustav Vasa är en av de mest kända personerna i den svenska historien. Han framställs allt som oftast som en landsfader, men också som en slug och brutal härskare. I förra avsnittet (Läs HÄR) såg vi hur Gustav hade stort behov av att legitimera sitt styre, något som var särskilt viktigt eftersom han ju lite av en tillfällighet hade kommit till makten utan att ha kungligt blod i sina ådror, eller ens tillhöra någon av de viktigaste släkterna i landet.

Hursomhelst var ju Gustav nu, från 1523, kung i ett rike som de facto brutit sig loss från unionen med Danmark. Då var det väl bara att styra på, kan man tänka. Men Gustavs makt var trots allt begränsad. En missuppfattning hos en del av oss idag är att kungar förr i princip hade all makt att styra landet. Och visst finns det exempel på perioder av mer renodlat kungligt envälde också i svensk historia, men de kom senare, exempelvis under Karl XI och Karl XII, liksom efter Gustav III:s statskupp 1772. Gustav Vasa, som trots att han gått till historien som en maktmänniska av Machiavelliskt snitt, var till en början starkt beroende av andra maktfaktorer i sin omvärld. Adeln hörde givetvis hit (många av herrarna hörde till äldre och finare släkter än Gustav själv). Bönderna i olika landsdelar kunde, skulle det visa sig, göra uppror mot centralmakten. Kyrkans makt var förstås stor, och den lydde under påven i Rom, vilket gav en maktdelning som präglat hela medeltiden.

Kyrkan skulle Gustav ta itu med tidigt. Vi brukar tala om reformationen, som det fanns många orsaker till. För enkelhetens skull kan vi utgå från att Gustav utgick från de finansiella. Skulle Sverige alls ha en chans att fungera som ett rike måste det finnas pengar inte minst till försvaret – skulderna till Lübeck var inte nådiga. Det gick inte att pressa bönderna på hur mycket skatter som helst, insåg kungen. Så kyrkan med sina stora egendomar var den rimligaste källan. Under det som kallats Reformationsriksdagen, ett möte i Västerås 1527, lyckades Gustav skickligt manövrera för att få sin vilja igenom: att dra in kyrkans egendomar till staten. 

För att få sin vilja fram ska kungen vid detta möte inför såväl adel, präster, borgare och bönder, ha målat ut sina undersåtar som gnälliga och olydiga, inte minst på grund av illvilliga prästers uppviglande predikningar. Kungen ska då ha ställt ett ultimatum: Essensen av detta är att ” Ni gav mig det här otacksamma jobbet, nu klagar ni. Ska det vara så här, säger jag upp mig!” Och så lovade han att aldrig komma tillbaka till ”till thetta osköna och wahnartoga mitt fosterland”, och började gråta högt och lämnade salen.  De församlade ska sedan ha bönfallit kungen att bli kvar.

Berättelsen är helt säkert dramatiserad en hel del, men retoriken är intressant. Detta att kungen  – i alla fall retoriskt –  ställt sin makt till förfogande kan ha varit ett vinnande drag i Västerås 1527. Men lite udda är det nog för en 1500-talsmonark som samtidigt hävdar att makten är given av Gud?

Även i fortsättningen skulle Gustav behöva hävda sin rätt att regera. Hans retorik om det lagenliga och rätta styret (se del 1, HÄR) var inte tillräckligt verkningsfull utan en kompletterande motbild. Folket skulle påminnas om eländet under tiden före Gustav.  Det är här den retoriska fiendebilden kommer in: Upproret gjorde sig av med Kristian (nu kallad ”Tyrann”) som med svek och falskhet brutit mot just lag och rätt genom morden vid Stockholms blodbad. Gustavs uppror blir därmed legitimt. Det etablerar dessutom bilden av en frigörelse av nationen Sverige från främmande makt (Danmark), även om den tolkningen betonats mer i senare, mer nationalistiska tider.

Och apropå senare tolkningar av Gustav och hans regim. En viktig sak att minnas när det gäller folklig legitimitet är att Gustav inte ville framställa sig som ”en man av folket”. Detta är ju något som är attraktivt för nutida politiker, men som för Gustav och hans samtid bör ha tett sig smått bisarrt. Mycket av retoriken på hemmaplan handlade visserligen om att bönder/allmogen skulle acceptera kungens styre och vara honom lojal. Men att själv påräkna sig något slags ursprung bland bönder var nog främmande för Gustav. Tvärtom var epitet som ”bondekung” något som plågade honom och senare även hans söner.

Det är främst under 1800-talet då både nationalistiska och demokratiska idéer börjar få spridning som Gustavs närhet till det vanliga folket började tas upp. 1500-talets överhet såg i stället ”gemene man som en orolig, dåraktig och svårstyrd hop” för att använda Kurt Johannessons formulering i Med historien som vapen. Så vadmalsdräkt var inget för den fåfänge Gustav, som i stället gjorde vad han kunde för att likna sina europeiska furstekolleger.

 
Fåfänge Gustav Vasa med moderiktig barett.

Gustav var mycket medveten om att han beskrevs i ogynnsamma ordalag, särskilt utomlands. Han sågs som uppkomling, upprorsmakare, och från katolskt förstås som en kättare. Med tryckpressen kunde illvilliga pamfletter spridas, och kungen var angelägen om att skapa motbilder. Och den som kanske mest av alla var till hjälp för kungen att nå ut med den ”rätta” bilden var en skrivare och präst, Peder Andrae, kallad Peder Swart. Han fick i uppdrag att skriva en krönika om Gustavs uppror mot unionskungen och hans regeringstid. Och så skedde också: det är från honom vi har det mesta om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, inklusive den omsusade skidfärden från Mora till Sälen, men också berättelserna om hans retoriska triumf vid Västerås riksdag. Sanningshalten måste förstås betvivlas, och det är ju ingen tvekan om att källan är tendentiös.


Vi skulle idag ha kallat Peder Swart en spin doctor, en person som ger sin uppdragsgivare så gynnsam image och uppmärksamhet som möjligt. Det är också Peder som så att säga får sista ordet om Gustav, då han höll en likpredikan över sin herre när denne 1560 lämnade det jordiska livet. Här gavs en sista bit till det stora legitimitetspusslet Gustav varit angelägen om att lägga: Peder kunde påminna om ett tal där kungen själv likställt sig med Bibelns David, som blev Israels störste konung.

Alltså: Gustav som utvald av Gud att leda sitt folk. En mer legitim härskare var nog svår att föreställa sig.

Av Nicklas Håkansson

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1