Propagandainspektionen (vecka 14) - Historiebruk i valkampen

Historien är en rik källa att ösa ur, även för den som vill övertyga väljare i nutid. Då och då poppar referenser bakåt i tiden upp i partiernas debatt. Det förflutna är liksom nuet och framtiden närvarande i partipropagandan, något som Orla Vigsø beskriver här på bloggen i inlägget Kampen om tiden (Läs HÄR). Men vad är det för historia som används och hur kan det ta sig uttryck?

Partierna försöker då och då skriva in sig själva i historien och framhålla sin betydelse för landets utveckling i olika avseenden. Ibland blir det mest knasigt: minns den moderata partisekreteraren Sofia Arkelstens uttalande 2011 om att Moderaterna gick i bräschen för den allmänna rösträtten. Eller Ebba Buschs idé om att KD bildades i motstånd mot fascismen.

Annars kan man tänka sig att partierna hellre vill glömma sin historia. Det finns ju mycket där som är obehagligt för dem att ta upp. Hit hör förstås Vänsterpartiets förhållande till kommunismen liksom Sverigedemokraternas till nazismen, men de är inte ensamma. Partierna stannar hellre i nuet när det handlar om dem själva. När såg vi till exempel någon tidigare partiledare på en valaffisch? Och - finns det över huvud taget några hjältar ur historien som kan åberopas i partiernas kampanjer?

Idag lyser historien mest med sin frånvaro på partiers affischer. Fram till ungefär tiden för Andra världskriget var historien däremot levande och användbar för tidens politiska kampanjmakare. Att använda sig av historien – historiebruk med en nyare term – förekom allmänt. Ett intressant exempel ser vi från 1934 när Socialdemokraterna på affischen ”Svenska folkets väg” försöker visa att man förvaltar ett arv med djupa rötter i svensk historia.  

På affischen leder en trappa med fyra historiska personer till nutiden -- och in i framtiden, får man förmoda. Historiens mål är frihet och demokrati, och det egna partiets företrädare står högst upp, som en illustration till att han är om inte en slutpunkt så i alla fall det högsta stadiet hittills på denna folkets frihetsväg. Hjalmar Branting hade avlidit redan 1925 men fanns färskt i minnet såsom partiets ”Hövding”, och fungerade väl som en samlande gestalt.

 


De två nedersta gestalterna på den historiska trappan har båda rollen av allmogens/böndernas företrädare gentemot överheten och kan förstås uppfattas som revolutionära. Redan under 1800-talet hade dock svenska liberaler tagit såväl den kvasihistoriske Torgny Lagman som den senmedeltida upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson till sig. Och Hans Hjärta (Järta) kunde ju ses som en progressiv gestalt som medverkade till att avsätta kungen och skapa en modern grundlag 1809, även om han med tiden blev rejält konservativ.

Naturligtvis var ingen av herrarna på trappstegen upp mot Branting några socialdemokrater. Intressant nog åberopades inte minst Engelbrekt i egenskap av svensk nationalhjälte lika ofta av Högern som vänstern framställde honom som en föregångare till socialister. Men ändå kunde de alla approprieras av Socialdemokraterna och framställas som steg på vägen mot det nya samhälle partiet såg växa fram. 

”Svenska folkets väg” visar på kreativt historiebruk hos 1930-talets Socialdemokrater. Skulle något liknande kunna göras 2022 och vilka historiska gestalter skulle i så fall kunna åberopas? En gammal kung eller medeltida upprorsmakare vore hursomhelst högoddsare i sammanhanget.

 

/Nicklas Håkansson

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1