Propagandainspektionen (vecka 7) - Kampen om tiden

Tiden spelar en central roll i valrörelser, och nu tänker jag inte på frågan om hur många minuter partirepresentanter syns på tv eller hörs i radio. Jag tänker på tiden som historisk tid, den tid vi betraktar våra egna liv i relation till: det förflutna, nuet och framtiden. Man kan gå så långt som att påstå att det är själva kärnan i politisk argumentation.

Lägesbeskrivningen

Mycket uppmärksamhet har de senaste decennierna riktas mot ”kampen om verkligheten”: hur ser situationen ut i Sverige (och världen) just nu? Sverigedemokraterna ser ett land översvämmat av invandrare och politiskt korrekta marxister, de borgerliga ser ett Sverige där byråkrati och skatter kväver företagsamheten, och vänstern ett land där kapital förstörs genom att låta privata intressen utnyttja välfärden. Ibland är det svårt att förstå att politikerna i en debatt pratar om samma land vid samma tidpunkt, men bilden av verkligheten är viktig som nav för beskrivningen av det förflutna och av framtiden.

Hur blev det så här?

Den som har en positiv bild av nuläget anser sannolikt att den själv har spelat en roll för att det har blivit så här bra. Med andra ord: sitter man i regering är det naturligt att måla en positiv bild och förklara att orsaken till att det är så bra, är att VI har fått vara med och bestämma.

Sällan har detta varit tydligare än på 1960-talet, när socialdemokraterna – inte bara i Sverige – presenterade sig själva som välfärdsstatens grundare och försvarare. Socialdemokraterna var garanten för en fortsatt växt och välfärd, snyggt sammanfattat i de danska och de svenska sossarnas paroll ”Gör goda tider bättre”.

 

Den som däremot visar upp en bild av ett land i kris anser troligen inte själv ha haft något att säga till om. Historien är full av mer eller mindre skrämmande beskrivningar och bilder av den rådande situationen, oavsett om det handlar om fattigdom, brottslighet, skola eller invandring. 2002 var det brottsligheten som Moderaterna berättade var ett stort problem, och 2010 var det kostnaderna för invandringen som Sverigedemokraterna påstod var direkt kopplade till låga pensioner för svenskar.

 

Alla negativa lägesbeskrivningar är med andra ord argument för att avsändaren ska få ökat inflytande och mer att säga till om på bekostnad av de som har styrt i det förflutna (som kan vara allt från de senaste fyra åren till de senaste decennierna).

Men det finns även andra historier som kan berättas om det förflutna. Utöver framgångssagan (”så här långt har vi kommit”) kan man även hitta ”förfallsmyter”: en gång i tiden var det bra, och det vill vi återupprätta. Svenskarna var stolta krigare och vi ska se till att vi blir det igen, vilket var de nationellas och nazisternas argument när det begav sig. 

Annars är det mycket historiska figurer som har funnits på affischerna: Gustav Vasa, Nils Dacke, Engelbrekt med flera, alla som en påminnelse om forna tiders storhet och med löften om att återskapa Sveriges stolthet.

Hur ska vi ha det?

Det tredje benet i historien är framtiden: hur ska det bli när vi får bestämma? Kort sagt en tendens att måla upp en värld där orättvisa inte har någon plats, där miljön och de svaga skyddas, där individen är fri och där välståndet växer. Paradis, med andra ord, fast med fokus på det som det aktuella partiet har som sitt kärnområde. Inte konstigt om det ibland, som hos Centern 1991, börjar likna frireligiösa pamfletter för ett liv med Jesus.

1988

 

1991

 

En retorisk treenighet

När man väl fått upp ögonen för den centrala roll som aspekterna förr, nu och sen spelar i partiernas kampanjstrategier, blir det väldigt tydligt, speciellt i partiernas visuella kommunikation. Om man vill förstå bättre hur det hänger ihop rekommenderar jag att man går till retoriken, den gamla läran om hur man kommunicerar övertygande. I klassisk retorik finns det tre genrer för tal: den juridiska, den politiska (deliberativa) och den demonstrativa, där de klassiska exemplen är dels anklagelse och försvar i rättssaker, dels tal för att övertyga om vilka beslut man bör ta gemensamt inför framtiden, och hyllnings- eller klandertal (”hissa eller dissa”).

Ser man de tre aspekterna som en helhet blir det tydligt att de handlar om just tiden: hur är det just nu, varför blev det som det blev, och vad ska vi göra sen? Det är det som styr politikernas argumentation i valrörelser, och det fungerar även när de låter bli att säga något explicit om alla tre, för vi väljare är mycket bra på att fylla i själva. Och det gör vi utifrån vad vi själva tror, bland annat utifrån vad politikerna själva säger. Så målar ett parti upp nutiden som en katastrof, och vi tror på det, då blir det självklart att något nytt måste hända. Partierna kämpar helt enkelt om såväl bilden av det förflutna som bilden av nuet för att kunna få oss att acceptera dem som lösningen som leder till den framtid vi önskar.

Orla Vigsø