Propagandainspektionen (vecka 16) - Inte bara på lyktstolpar

I dagens valkamper är vi vana att se valaffischer på lyktstolpar och på betald plats vid spårvagnshållplatser och busskurer. Det finns även ibland en del klistermärken i det offentliga rummet (läs HÄR) och på Första Långgatan i Göteborg finns en stor gavelaffisch som partierna turas om att använda (Läs HÄR). Men det är i stort sett allt, om vi bortser ifrån Sverigedemokraternas försök att kontra affischödeläggelsen vid valet 2018 med att i stället använda betongsuggor som reklamplats (Läs HÄR). Försöket föll inte väl ut, eller kanske gjorde det det, för partiet fick i alla fall snabbt en möjlighet till mer medierapportering när betongen målades över med hakkors och nedsättande ord. Men annars är det ganska lite variation i vilka typer av reklam som används i dagens valkampanjer.

Annorlunda var det förr i tiden. Det blev jag påmint om när jag nyligen var i Köpenhamn och besökte Arbejdermuseets utställning om socialdemokratiska affischer (Läs HÄR). Särskilt serien med fotografier från valkampanjerna sedan början av 1900-talet gav många roliga exempel på hur man gjorde valreklam förr i tiden.

Ett genomgående drag är hur man har försökt lösa det problem att en affisch är placerad på ett enda ställe och därmed bara ses av de som kommer förbi. Lösningen är att göra affischen mobil, och det har man gjort med ”sandwichmän”, det vill säga personer som bär omkring på två affischer, en bak och en fram. Det är en teknik som först användes för kommersiell reklam och som man fortfarande kan se på några ställen. Men man kunde även sätta valaffischerna på pinnar och bära runt på dem som ett klassiskt demonstrationståg, där även antalet frivilliga tjänar som ett argument för att rösta på partiet.

Ett av de mest intressanta exempel är en pyramid placerad på två stockar och buren av två frivilliga. Det handlar om Köpenhamns ”valkrets 6”, så förmodligen har reklamen endast burits runt inom detta område, men det verkar ändå vara en krävande uppgift att gå i takt med en pyramid mellan sig.

 

Bild från Köpenhamn 1913. Arbejdermuseet

Valpropaganda medelst cykel. Okänd fotograf. Från valkampanjen 1936.
Bakom valpropagandan står Allmänna valmansförbundet, dagens Moderaterna. Stockholms stadsarkiv

 

Även fordon av alla de slag kom till användning. Cyklar, mopeder, hästvagnar, lastbilar, bussar och personbilar – kunde det köra, kunde det användas som mobil affischpelare. På bilden från det svenska valet 1928 ser man hur en lastbil har dekorerats med en mängd socialdemokratiska affischer, medan flaket är fyllt med glada partimedlemmar som verkar vara på väg till en picknick. Man har även med egna musikanter. Då är det mera anspråkslöst hos Allmänna valförbundet 1936, där man får nöja sig med en cyklist med affischer på både bakhjulet och överkroppen.

 

 

Detta var dock innan polisen började reglera vad man fick göra i trafiken, så det enda som är kvar idag är väl egentligen partiernas turnébussar, som är utsmyckade med bilder och slogans. Ingen kör runt med de vanliga affischerna idag, utan det handlar om specialtillverkade klisterark. Man kan göra som Bünyamin Simsek från Danmarks liberala parti Venstre och låta en liten skåpbil bli en rörlig affischpelare – och man kan väl anta att den efter valet strippas från sina dekaler och återgår till anonymiteten. 

 

 Århus, 2017. Foto: Orla Vigsø

Men partierna har också börjat söka sig till andra typer av permanenta affischeringsytor. Sverigedemokraternas försök med betongsuggor har nämnts, men även lastbilshängare eller halm- eller ensilagebalar placerade på privat mark har kommit till användning – dock måste de enligt lagen befinna sig på ett visst avstånd från trafikleden för att inte verka störande. 2015 placerade Lars Chr. Lillholt från Fyn en affisch på halmbalar, med det resultat att någon tände eld på halmen och affischen. Generellt kan man konstatera att ju större valaffischerna är och ju mer oväntade deras placering, desto större motstånd väcker de. Det är ganska många som inte vill ha valpropaganda utanför städerna.

 

Fyn, 2015. Foto: TV2

 

Ett annat grepp är att köpa plats på avskärmningar vid byggplatser i städerna. Även här är det tal om privat egendom och därför inte är reglerat av reglerna för affischering vid val. Men det kostar, inte bara att få rätt att sätta upp dem utan även att trycka dem i ett tillräckligt hållbart material. Å andra sidan kanske placeringen, som på bilden från Aalborg, kan få den förbipasserandes tankar att gå i riktning av växt och utveckling.

 

 

Aalborg, kommunalvalet 2021. Foto: Orla Vigsø

 

Hur kommer det se ut i årets val? Min gissning är att vi kommer att se mer av  otraditionella former för affischering. I Göteborg har man numera en närmast permanent politisk storaffisch på en gavel vid Oskarsleden och Första Långgatan, där partierna turas om att köpa platsen för affischering. Med ett sådant permanent kampanjande krävs nya platser i det offentliga rummet, i synnerhet i storstäderna, och det kommer då i de flesta fallen att handla om köpta platser. Mitt tips är att vi inte kommer  återgå till de kringcyklande reklampelarna från 1900-talets början, i så fall lär de inte trampa utan komma farande på en elcykel.

Av Orla Vigsø