Propagandainspektionen (vecka 12) - Gerillakampanjer

Att trycka upp valaffischer är dyrt och kräver god planering, oavsett om man trycker på papper eller plast (som de flesta gör numera). Dessutom krävs många frivilliga för att hänga upp affischerna och plocka ner dem igen, om inte det är så att man har råd att köpa affischplats vid busskurer och liknande. Så vad gör man om man har begränsade medel, men ändå vill synas i det offentliga rummet?En del tar till gerillamarknadsföring och trycker egna klistermärken.

De senaste decennierna har det nämligen blivit mycket lättare och billigare att trycka klistermärken. Man kan designa dem på sin egen dator och till och med skriva ut dem på papper med klister på sin egen skrivare. Denna strategi lockar bland annat kandidater som står längre ner på partiets lista och därför kanske inte får bidrag från partiet för kampanjen. För priset av en handfull affischer kan man få ett hundratal klistermärken, så antalsmässigt verkar det ju vara en bra idé. Dessutom har man en grafisk frihet som gör att man kan återanvända bilder som partiet inte skulle acceptera, som när konstnären Dror Feiler återanvände El Lissitzkys klassiska röda kil som splittrar den vita cirkeln.

Foto: Orla Vigsø

Att kampanja med klistermärken ger också en möjlighet att göra reklam för ens egna olika kommunikationskanaler.

 Foto: Orla Vigsø

En outsider-kanal

Fast klistermärket är en kommunikationsform som de etablerade partierna sällan väljer, och det bero ju bl.a. på att det faktiskt är olagligt att sätta upp klistermärken på offentlig plats. Partierna vill inte riskera dålig press eller polisanmälan för sin valkampanj, så de väljer andra kanaler.

Kvar är då enstaka kandidater eller partier som står utanför de etablerades sällskap. Kommunistiska partiet är ett exempel, Feministiskt initiativ (Fi) ett annat.

 

 
Foto: Orla Vigsø

No nonsense: vi är mest vänster av alla, det är till och med en kvalitetsstämpel på oss (100%)!

 

 
Foto: Orla Vigsø

Fi satsade på de två kännetecknen, Gudrun och färgen rosa. Sen kan man fundera över hur kärleken ska komma in i riksdagen via Gudrun.

 

Klistermärken=street cred

Klistermärken är en typ av kommunikation som har växt fram bland ”anti-establishment”-rörelser, så användandet av klistermärken ger också avsändaren en viss ”street cred”, ett ethos som outsider, rebellisk, och kanske folklig. Det är därför inte så förvånande att det är partier och rörelser på höger- och vänsterkanten som mest använder kanalen. Dessutom ger det den enstaka anhängaren en chans att känna att hen gör en insats i kampen genom att sätta upp klistermärken på olika ställen – gatskyltar, lyktstolpar, husfasader med mera.

Men tillgängligheten och auran av underground gör också att antipolitiska rörelser av mer eller mindre anarkistisk typ använder klistermärken.

 

 
Foto: Orla Vigsø

Att rösta ändrar inget, det krävs direkt handling! Wapiti.se var ett forum för (mer eller mindre) anarkistiska personer och rörelser, som nu verkar ha flyttat till andra platser på nätet.

 I vissa fall finns de dessutom färdiga att ladda ner från nätet, i andra fall finns de att köpa på ”alternativa” webbsajter.

Dessutom finns det gott om möjligheter att använda klistermärken för satirisk valkommunikation, som detta exempel en vän skickade till mig häromdan. Med en stil som härmar Jehovas vittnen fröjdas man (ovisst vem) över att Liberalerna är på väg ut ur riksdagen.

 

 
Foto: Roy Zachrisson

Min gissning är att vi kommer att se mer klistermärken i årets valkampanj, dels därför att konkurrensen om en plats i partiernas officiella kampanjer har hårdnat, dels därför att friheten i att göra sin egen kommunikation ger möjlighet att vara mer provokativ och frispråkig. Klistermärken är fortfarande ett alternativt medium, en del av en “gerillataktik”.

Av Orla Vigsø

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?