Propagandainspektionen (vecka 13) - Barn av sin tid?

En av de slutsatser jag och mina kollegor brukar dra efter att ha studerat valafficher i flera decennier är att de är barn av sin tid. Valaffischerna speglar det omgivande samhället, inte bara ifråga om motiv och vad som upplevs som självklart i samtiden, utan även hur den grafiska designen ser ut. Affischkonsten var en given referens för valaffischerna under 1920- och 30-talen, där också dåtidens reklam hämtade sin inspiration. Men det kom att ändras.


Moje Åslund och alla de andra

Flera kända reklamtecknare gjorde också valaffischer under 1900-talets första hälft. En av de mer kända var "Moje" Åslund som tecknade ett stort antal valaffischer för Högern under mellankrigstiden (och några val därefter). Moje hade ofta en humoristisk touch, särskilt om det handlade om politisk propaganda. Men stilen var densamma oavsett om det handlade om att promota en film eller politiska budskap. Moje vad inte ensam, Ivar Starkenberg, Axel Sjöberg och Anders Beckman var andra kända illustratörer/konstnärer som gjorde valaffischer och där samtiden kan spåras i form och stil. 

På Mojes affisch från kommunalvalet i Stockholm 1930 handlar det om "negative campaigning" med bilden av en bil som styrs från baksätet och rubriken "det är svansen som styr". I baksätet sitter kommunistledaren Hugo Sillén, enligt Moje är det han som egentligen styr politiken i stadshuset, inte de andra socialdemokratiska och liberala politikerna. Tittar man på en av de filmaffischer som Moje gjorde känns stilen igen. Filmen Vägen till hans hjärta hade premiär 1935 och var en amerikansk komedi regisserad av William Seiter.

 


 


 1950-talets veckotidningsstil

Vi har tidigare skrivit om hur valaffischerna på 1950-talet påfallande ofta liknade illustrationer i veckotidningar. Framförallt hade Socialdemokraterna många affischer med sådan stil. En av de mest kända är från 1948, om begåvningsreserven och partiets politik som gjorde att även fattiga ungdomar kunde utbilda sig och göra en klassresa. Estetiken känns igen från omslag och reklam i veckotidningar som Allers eller Året Runt.


Vart tog flower-power vägen?

Under 1960-talet försvinner affischkonsten som ideal för valaffischer. Istället blir det reklambilden som gäller. Kanske är det därför som valaffischerna i Sverige helt och hållet missar flower power som estetisk inspiration. Vi har ännu inte hittat någon enda svensk valaffisch som hämtat inspiration från dessa delar av 60-talets design. Inte ens VPK knöt an till dessa visuella ideal när de fromgav sina affischer. Kanske var det för flummigt för en mer hårdför kommunistisk  ådra? Tar vi valåret 1968 är det knappast hippies man tänker på när man tittar på affischerna. Istället är det den ryske konstnären El Lissitzkys röda kil som används som illustration till partiets valsatsningar.

 


"The summer of love" verkar med andra ord inte lämnat så stora spår på valaffischerna. Vi har dock hittat en som knyter an till temat, fast inte i Sverige. En av de mest ikoniska valaffischerna från Nederländerna har inte direkt de snirkliga bokstäverna som är så typiska för hipperörelsen, men väl nakenhet och natur. Det lilla pacifistiska vänsterpartiet PSP (gick senare upp i Miljöpartiet) ville ha fred med budskapet "avväpna" på valaffischen från tidigt 1970-tal. 

 


Instagramstyle?

Hur är det med dagens valaffischer? Ser vi några tidstypiska trender kopplat till hur de designas? En spaning är att Instagram som stilideal letat sig in på valaffischerna. Evin Cetins kandidataffisch skiljer sig från den klassiska med ansiktsbild av en leende politiker. Visst, Evin Cetin ler men hon agerar också, där man ser henne göra saker (tagit av sig skorna och promota sig som en barfotakandidat för Socialdemokraterna). Det är ett bildspråk som är direkt hämtat från sociala medier som är mer aktivt än rena porträttbilder.




Andra bortvalda stilideal?

Finns det fler designmässiga ideal som de politiska partierna valt bort? Vi har till exempel inte hittat några affischer som lånat av punkens "gör-det-själv" attityd. Kanske finns det även andra estetiska drag som partierna av någon anledning valt att bortse ifrån. Och det är inte oviktigt, eftersom det som väljs bort säger lika mycket, om inte mer, om vad man vill föra fram än det som man visar upp. Kanske kommer våra spaningar framöver lika mycket handla om vad vi inte ser på valaffischerna som vad som faktiskt syns.

av Bengt Johansson



 

 

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1