Propagandainspektionen (vecka 10) - Hur ser väljaren ut?

På valaffischerna finns inte bara leende (eller stränga) partiledare och kandidater till de olika politiska församlingarna. Vi möter också oss själva: väljarna, medborgarna, folket. Affischerna är en utmärkt yta där partiernas kampanjmakare i bild kan gestalta och representera dem de vänder sig till. Det kan handla om väldigt breda grupper av människor (alla väljare), men ofta om mer avgränsade grupper.

 

Schablonernas tid 

I det tidiga 1900-talet, när partierna tryggt kunde appellera till ganska tydliga sektioner av samhället, kunde affischerna prydas av grovt tillyxade schabloner som stod för kategorier såsom ”arbetare” eller ”lantmän”. Ett bra exempel på en starkt förenklad men väldigt tydlig symbolik av detta slag gav vi prov på i Propagandainspektionens första inlägg 5 januari [läs HÄR]. Visst är arbetaren på Kommunisternas affisch (1932) grovt tillyxad i sin modernistiska design. Med enkla grafiska medel - - rykande skorstenar, blåkläder, -- träder en arbetare fram. För säkerhets skull hjälper texten ”Kamrat i arbetsblus” till att identifiera klasstillhörigheten. Slitandet av bojorna han är fjättrad vid är en annan väl använd schablon vid denna tid. 

 

De frisinnades (1924) representant för folket är betydligt mer anonym än arbetaren. Det kan tyckas att figurens kläder utgör klassmarkörer, men i det här fallet är det ändå troligt att den välkammade och propert klädda väljaren står för hela väljarkåren, och inte någon specifik grupp. För detta talar att det inte finns någon text som styr tankarna i riktning mot gruppretorik. I stället är tilltalet individualiserat: det är på DIG det beror. Detta är ju också i linje med den liberala ideologi som de frisinnade företrädde: klassmotsättningar var inget man ville lyfta, tvärtom.

Under många år var referenserna till olika grupper ganska stereotypa. Affischerna pryddes med män som gestaltade allmänna väljare, arbetare, olika yrkesgrupper med mera. Ibland kom kvinnor med på affischerna, oftast tillsammans med en man för att markera att partiet vände sig till väljare av båda könen. Men den frisinnade väljaren ovan var självklart en man. Vid den här tidpunkten skulle en kvinnlig gestalt inte ha varit möjlig i denna roll. Kvinnor som förekom på affischerna representerade kvinnor, medan mansfigurer kunde stå för folket i stort.

 

Nya tider: schablonerna utmanas

Men tiderna förändras, och så också gestalterna på valaffischerna. Repertoaren breddades såtillvida att vi så småningom kunde få se olika typer av ”vanligt folk” på bilderna: skattebetalare, familjer, pensionärer, ungdomar. Och när vi närmar oss 1980- och 90-talen är det tydligt att kampanjmakarna vill undvika de mest nötta stereotyperna. Att illustrera familjeliv med en mor och ett eller flera barn hade fungerat på 30-talet men syns inte längre på affischerna. En pappa med barn fungerar däremot bättre, som på Socialdemokraternas affisch (1976).

 


 

På Kristdemokraternas (2018) affischer med drabbade av olika konsekvenser av regeringens politik – ensamma äldre, patienter i vårdkö, brottsoffer – syns flera ansikten som med några enkla attribut tillsammans med texterna gör det klart för betraktaren vilka grupper som avses. Miljöpartiets affisch om klimatet från samma år illustrerar framtidens väljare med några barn. Precis som på 1920- och 1930-talets affischer är det gestalter som står för olika grupper i samhället, även om partierna idag sannolikt har ett bredare register av att ta till än äldre tiders affischmakare. Om det är mer eller mindre stereotypt är nog upp till betraktaren.


 

Av Nicklas Håkansson
 

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1