Finns det en verklighet utanför corona?

Jag har i flera intervjuer påstått att mediebevakningen ser ut som den gör eftersom verkligheten tagit paus. Nyhetssändningarna har i flera månader nu pratat om corona, corona och så lite mer corona. Visserligen med olika vinklar, såsom hälsa och sjukvård, politik, ekonomi, sport, kultur osv, men ändå. Det handlar om corona.

En viktig aspekt av ett intellektuellt förhållningssätt är att kunna revidera sin ståndpunkt. Att tänka ett steg till och kanske komma fram till en annan slutsats. Så visst, stora delar av livet har förändrats. Vi träffar inte nära och kära som vi brukar, vissa av våra fritidsaktiviteter har satts på paus och många har drabbats av outhärdlig sorg då de mist sina närmaste i sviterna av coronaviruset. Men har verkligheten tagit paus? Nej, givetvis inte. De flesta går fortfarande till jobbet, äter lunch och pysslar med sina fritidsaktiviteter. För många pågår livet i många fall - nästan - precis som vanligt. I ett land som Sverige, som bestämt sig för att inte heller stänga ner totalt är ju livet också fortfarande mer likt som det brukar.

Man kan inte låta bli att slås av misstanken att journalistiken är lite som mannen letar efter nycklarna under lampan, fastän han tappade dem någon annanstans. Vi får en mediebevakning som främst präglas av att den verklighet som journalistiken vanligtvis bevakar har tagit paus. Därför blir också journalistikens coronafokus kanske ännu större än det hade varit om journalistik fungerat lite annorlunda i sökande efter berättelser om vad som sker i samhället.

Det är journalistikens "beats" som tagit paus eller förändrat sig mest. De institutioner och verksamheter som journalistiken byggt upp sin verksamhet kring är coronadrabbade och då blir det extra kännbart för journalistiken. Inte minst eftersom en nyhetsorganisation, som de flesta andra organisationer, är uppbyggda kring arbetsrutiner och sätt att tänka. Därför blir också journalistiken helt upptagen av corona.

Missförstå mig inte. Det behövs coronabevakning och visst ser man att journalistiken försöker hantera det faktum att mycket av det de brukar bevaka inte har någon verksamhet. Men det slår mig att journalistiken kanske också borde krishantera och fundera på om organisationen av journalistik skulle kunna se lite annorlunda ut så att vi även i coronatider kan få syn på delar av verkligheten där corona inte dominerar. För en sådan verklighet måste väl finnas? Eller?


Pratade lite om det här och en massa andra saker på PK-Västs seminarium om coronabevakningen. Kolla sändingen här.