Stoppa omoralen i musiken! Stoppa den!

Omoralisk musik är på tapeten igen. Är själv ingen större fan av gangstarap, även om jag exponeras för den ibland då genren är populär hos vissa yngre segment i familjen. Debatten är inte ny och gangstarap är verkligen inte första gången upprörda röster hörs över kulturella uttryck. Vad som är god smak och vad som skadar ungdomen har skiftat. Dansbaneeländet och Nick Carterromaner gällde under första hälften av 1900-talet, senare blev det tecknade serier, TV och med tiden videovåld, hårdrock, dataspel och nu gangstarap. Var tid har sin moralpanik. 

Debatten präglas som alltid av svårigheter att särskilja mellan olika dimensioner samt att hålla en principiell linje. För det handlar både om verkets eventuella konsekvenser och om verkets relation till konstnären. 

Effekterna av konstnärliga verk (eller andra (populär)kulturella uttryck) är ofta föremål för debatt och handlar då om att de skadar eller hotar vad som uppfattas som centrala värden. Kort sagt, innehållet kan påverka mottagarna (och samhället i stort) på ett sätt som uppfattas som skadligt. Här tror jag vi kan skilja på direkta skadeverkningar - härmingseffekter - och mer indirekta skador - normupplösningseffekter. 

Härmningseffekter handlar om att tittarna/läsarna/lyssarna själva börjar göra likadant som innehållet i det kulturella innehållet de exponeras för. Barn som spelar våldsamma spel blir själva våldsamma, de som tittar på porr får en förvrängd bild av sexualitet eller varför inte "Den unge Werthers lidande" av Goethe som sades ha fått unga män att begå självmord (dock tveksamt om det håller när det granskas med källkritiska ögon).

Normupplösningseffekter bygger inte på att man tar efter direkt, men att det som visas ifrågasätter och utmanar den rådande ordningen. Brännande av flaggor och heliga skrifter, en höftvickade Elvis eller något annat sexuellt utmanande innehåll hamnar inom denna kategori. Normupplösningseffekter fokuserar på att det "heliga" vanvördas eller att normerna löses upp och legitimerar att inte följa samhällsnormer och moral.

Att potentiellt skadliga åsikter och kulturella uttryck sprids i ett samhälle handlar om yttrandefrihet, vilket jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Men det rör inte bara juridik utan kanske främst moral. Inte ens alla som förfasar sig över ett konstverk eller sångtext menar att de inte ska få uttryckas, men att alla med "god smak" eller som värnar om "de svaga" borde avstå från att sprida det vidare. Men visst, censurkraven ligger ofta där och skvalpar. 

Sedan är det relationen mellan verket och konstnären. Det är i mina ögon mycket intressantare. Spelar det någon roll för hur vi bedömer verket beroende på vem som gjort det? Många vill att verket ska skiljas från upphovsmannen/kvinnan. Jag håller i princip med, men inser att jag själv har svårt att upprätthålla en glasklar linje. Har ju alltid gillat Woody Allens filmer, men kommit på mig med att inte längre hålla isär rågången mellan synen på konstnären och verket. Känner mig numera lite ambivalent inför hans filmer. Men, visst. Jag ser dem ändå. Svårigheterna att skilja verk och skapare går även åt andra hållet. Visst tycker jag att det kittlade lite med outlawcountryns förgrundsgestalters rykte, även om väl bara Merle Haggard verkligen satt inne någon längre tid. Men det fanns en aura av att de stod utanför lagen som också gjorde musiken lite bättre. Sedan lever vi nog lite till mans med att spela med i spelet om artisters (dåliga) rykte. Vi går på myten för att det är roligare så. Lite som wrestling. Även fast vi vet att det är på låtsas går vi med på fusket. Finns gott om sådana exempel. Det finns väl ingen som på allvar tror att t ex Tom Waits lever det liv han försöker få det att framstå som? Vi älskar att bli lurade.

Men autencitet verkar ändå vara viktigt. En del hävdar att gangstarapparna bara berättar om det de upplever i sin vardag. Frågan vi måste ställa oss då är om raptexter bedömts på samma sätt om artisten inte själv upplevt det som hen rappar om. För visst finns det alltid en lite lockande spänning i att de själva är en del av kulturen? Det skapar en "farlig" autencitet, vilket även förekommer i andra genrer. På teatern var ju Lars Norens berömda Personkrets 3.1. ett sådant där riktiga fångar spelade i rollerna (gick ju så där!).

En ytterligare dimension handlar om pengar. Ska SR/SVT spela musik som faktiskt finansierar  kriminella personers livsstil. Intressant fråga, men blir det inte omöjligt att hantera? Ska då alla artisters liv och leverne granskas utifrån den premissen? Hur ska det gå till rent praktiskt? Då skulle man ju kunna hävda att personer som på fyllan slagit någon annan inte heller skulle komma ifråga eftersom STIM-pengarna kanske gått till alkohol eller narkotika. Det känns som det skapar fler problem än det löser, åtminstone om det ska vara en principiell diskussion och inte bara syftar till att viss musik ska hållas borta. 

Jag har inte funderat klart på det här, men antar att relationen mellan verket och konstnären ofta bleknar med tiden. En död persons vandel är så att säga desarmerad. Ju längre tiden går, desto färre levande personer kan ta illa upp om en låt spelas, en film visas eller en teateruppsättning har premiär. Det är kanske döden som skiljer verket från konstnären?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget