Om spöktimmen på rikstinget

En inte oväsentlig del av politisk retorik handlar om kritisera motståndarna. Det kan göras på många sätt, allt ifrån att sakargument kring ideologi och sakfrågor till mer eller mindre tarvliga personliga påhopp. En form av politisk retorik är att vara hånfull, kanske om att motståndarens politik är "verklighetsfrånvänd" eller att kandidaterna har personliga brister, inte minst intellektuella sådana. På sociala medier är sådan retorik kanske allra mest framträdande, men även inom politisk underhållning och satir är hånet en vanlig retorisk strategi.

På Kristdemokraternas riksting i helgen var partiledaren Ebba Busch kritik av Miljöpartiet ett exempel på en sådan retorik, eller åtminstone tolkade rubrikmakarna på SVT det som sådant. Lamporna släcktes och det enda ljuset var en ficklampa som Ebba Busch lyste upp sitt eget ansikte med. Hon berättade att vindkraftverken hade slutat snurra på grund bristande vind och viskandes som om hon berättade en spökhistoria attackerade den kristdemokratiska partiledaren Miljöpartiets energipolitik.

Så varför gör då Ebba Busch då mer eller mindre hånfulla attacker på motståndarna på rikstinget? Man måste förstå sammanhanget. En partistämma är i första hand en intern partiangelägenhet, där det handlar om att tala till de redan troende. Retoriken syftar till att samla de egna, att få dem ännu mer övertygade om den egna gruppens förträfflighet och motståndarnas tillkortakommanden. Då funkar det alldeles utmärkt att håna eller förminska. Men det kommunikativa uttrycket blir annorlunda när det går ut i tv-rutan och exponeras för andra än de egna partimedlemmarna. Då finns det alltid en risk att den retorik som är effektiv för att samla de egna istället effektfullt stöter bort dem som kanske kunde tänkt sig lägga en röst på partiet. Det är en risk en skicklig retoriker alltid tar när de retoriska pilarna mot motståndarna blir lite för effektiva. 

Att känna sin publik är retorikens A och O, men det är faktiskt ganska knepigt i en genommedialiserad politisk värld, där man både ska försöka nå både de egna partimedlemmarna, de egna väljarna och dem som kanske kan tänka att lägga sin röst på partiet. Fråga Howard Dean. Han var presidentkandidat för Demokraterna i USA i början av 2000-talet. Efter primärvalet i Iowa, där Dean kom på tredje plats, höll han på valvakan ett tal inför valarbetarna försökte han gjuta nytt mod i de något molokna gräsrötterna. Han menade att ingen för några månader sedan kunde ha hoppats att det skulle gå så bra som det faktiskt hade gjort. Partiarbetarna börjar hurra och Dean fortsätter än mer entusiastiskt att proklamera att detta bara är början, att kampen fortsätter och räknar upp alla stater som är kvar att kämpa om ända till Washington. Talet avslutar Howard Dean med ett vrål och valarbetarna jublar.

När talet visas på TV är dock reaktionerna inte lika entusiastiska. Dean framstår snarare som en galning som skriker, som inte har kontroll över sina handlingar. Denna korta sekvens från valvakan blev sista spiken i kistan för Deans kampanj, som dock redan var på väg att ta slut. Nyhetsankare såg det som ett allvarligt utbrott, i pratshower skämtade man om Deans bristande självkontroll och på Internet kunde man snart hitta remixar, där bloggare och DJ:s lade till musik och bilder till Deans vrål. 

Jag tror knappast att Ebba Busch kommer att drabbas av någon backlash som Howard Dean. Men jag tycker ändå att det illustrerar svårigheterna att tala inför flera publiker samtidigt. För exakt samma sak som effektivt samlar en sorts publik kan skrämma bort en annan.