Mer medieetik: ny forskningsartikel om Stockholmsattentatet

Mer medieetik. I lördags publicerades forskningsartikeln To Publish or Not to Publish? Assessing Journalism Ethics in News about a Terrorist Attack i tidskriften Journalism Studies. Artikeln är en bearbeting av kapitlet som Marina Ghersetti och jag för några år sedan skrev i boken "Allt tyder på ett terrordåd". Men nu finns resultaten tillgängliga för det internationella forskarsamhället. I artikeln jämför vi synen på medieetik kopplat till att sprida rykten (den felaktiga rapporteringen om skotten på Fridhemsplan) samt olika aspekter av att visa hänsyn (namnpublicering, liveintervjuer med personer på olycksplatsen). I enkäter ställde vi frågor till både allmänheten och journalister om hur de tyckte nyhetsmedierna skött sig. Resultaten visade en övergripande likhet i bedömningarna. Både allmänhet och journalister var mest kritiska mot de felaktiga nyheterna om skottlossningar och minst mot att det dröjde flera dagar innan namn och nationalitet på offren blev offentliga. Men det fanns också skillnader. Journalisterna var inte lika hårt dömande som allmänheten i att ögonvittnen intervjuades i direkt anslutning till attentatet. Allmänheten var å sin sida mindre kritisk att namnet och nationalitet på terroristen spreds nästan direkt efter attentatet.  Vi tittade också på skillnader mellan olika journalister och då särskilt mellan dem som själva eller vars redaktion rapporterat om attentatet och andra journalister. Det visade sig att de som på något sätt varit inblandade i rapporteringen var något mer förlåtande för de felaktiga rapporterna om skotten på Fridhemsplan. Dessutom tyckte de att ögonvittnesskildringar var mer rimliga att publicera.

Vår slutsats är att journalister och allmänhet inte befinner sig i skilda världar, men att det finns vissa spänningar som framförallt har att göra med journalistrollen (resultaten kvarstår med kontroller för ålder, utbildning och kön). Journalistrollen innbär generellt en mindre vilja att publicera namn på både offer och förövare, medan de har en större förståelse för att vissa svårigheter i den journalistiska praktiken som att intervjua människor i direktsänding eller felaktigheter kan slinka igenom i en nyhetshändelse där det cirkulerar en mängd rykten. 

Länk till artikeln finns HÄR.

Länk till boken om Stockholmsattentatet finns HÄR.