I väntan på nästa OS

Nu är både OS och min semester över för den här gången. Mycket, kanske lite för mycket, TV-tittande blev det sista semesterveckorna, men det var ju mycket roligt att titta på. Som svensk blev det som vanligt både med-  och motgångar i olika doser. Måste dock erkänna att guldmedaljen för Fredricson, Baryard-Johnsson och von Eckermann inte kunde väga upp besvikelsen över damlandslagets förlorade silvermedalj. Jag brukar alltid försöka spela ned förväntningar och intalar mig oftast att Sverige ska förlora, mest för att slippa bli besviken. Men den här gången trodde jag faktiskt att Sverige skulle vinna. De hade spelat så bra och kändes minst ett nummer större än Kanada. När sedan Stina Blackstenius gjorde 1-0 kändes det som att det i stort sett var klart. Var även säker på att Caroline Seeger skulle sätta straffen och ge sagan ett lyckligt slut. Jag trodde fel och har nog inte berörts så känsomässigt sedan Sverige förlorade mot Costa Rica i fotbolls-VM 1990. 1-2, 1-2 och 1-2 var den dystra resultatraden och när Costa Ricas Herman Medford kontrade in segermålet kändes det som att man ville sjunka genom jorden. På samma sätt kändes det när OS-guldet gled ur damlandslaget ur händerna. 

För en kommunikationsforskare finns det många saker att fundera på i relation till OS. Spelen har ju vuxit fram i samklang med de moderna massmedierna. OS har alltid varit en mediehändelse och ett exempel är att OS 1912 i Sverige anses starkt bidragit till bildjournalistikens genombrott i
svensk journalistik. Tysk propagandafilm under OS 1936 är ett annat känt exempel på mediers starka koppling till OS. I begreppet medialisering har samhällsforskare försökt förstå hur massmedierna och det omgivande samhället interagerar. Inte minst i betydelsen att olika samhällsinstitutioner är beroende av och delvis förändrar sitt sätt att organisera sig för att fånga mediernas intresse. En anpassning till medielogiken om man så vill. Jag har skrivit om detta tidigare, men i OS-sändningarna från seglingen blev det väldigt tydligt att anpassningen till tv-mediet tagits hela vägen. Flygbilder, kamera som filmar från båtarna, tydliga flaggor på alla segel, men även stöd av datorgrafik för att tydligare se vilket land båten tävlar för och "linjer" som visar vilken båt som leder och var mållinjen går. Det är långt ifrån de tv-bilder jag minns från min barndom då en ensam kamera på kajen filmade ett antal vita segel långt ute på havet. Kom inte och säg att medieutveckling inte för något gott med sig.

En annan aspekt av medialisering är som sagt att institutioner förändrar sitt sätt att organisera verksamheten för att anpassa sig till medierna. Tror inte segling gjort det, men är osäker hur det är med matchracet som avslutning. Har det blivit mer centralt över tid? I så fall en klar medialiseringsaspekt. I all sport finns det en dragkamp mellan dem som vill förändra sporten så att de bättre ska passa tv-mediet och en flyktig mediepublik och de som vill ha kvar de traditionella reglerna. Ett av de tydligare exemplen som (tack och lov) inte fanns med i OS är hopp- och kastgrenar i friidrott, där det i Diamond League testats med en finalomgång mellan de tre i topp. Allt för att skapa mer dramatik.

En annan sak som slog mig, men som jag inte tror det finns någon forskning om, är hur kommentatorer agerar. En del kritik riktades till en början mot att flera kommentatorer verkade oengagerade, att de hade distans till tävlingarna och inte levde sig in i det de såg. Här tror jag det finns en utveckling över tid till att kommentatorer och även bisittarna/expertkommentatorerna annammat en mer och mer engagerade och kanske också högljudd stil. Jag vet med säkerhet att svenska kommentatorer som refererat VM i fotboll haft en ganska kylig distans, till och med då Sverige gjort mål. Ingen gapade och skrek som idag. Men som sagt. Systematiska studier saknas. Kanske har jag rätt, kanske har jag helt fel. Fältet ligger öppet.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget