fredag 8 maj 2020

Informationsparadoxen - alla vill ha (kris)journalistik, ingen vill betala


Den sista veckan har helt klart coronarapporteringen ändrat karaktär. Folkhälsomyndighetens presskonferenser är inte längre det som dominerar och länkar till direktrapporteringen av corona ligger inte alltid överst på sidorna. Någon dag var det inte ens en coroannyhet som toppade nyheterna på en av de nyhetsajter jag kollade på. Nu börjar de andra berättelserna få mer plats. Frågan om ansvarsutkrävande blir mer och mer påtaglig och även berättelser om hur livet kommer ser ut på andra sidan corona lyfts fram. Blir allt normalt igen eller är det en ny verklighet vi ska återvända till? Kommer vi inte hälsa i hand längre? Ingen kramar en främling? Slutar vi resa utomlands? Blir det mer och mer hemarbete? Sker alla jobbmöten från våra skärmar via Zoom/Teams? Handlar vi det mesta på nätet? Ingen vet och ärligt talat tror jag det mest av det jag skrev kommer gå tillbaka till ungefär som tidigare, även om vissa saker tar tid.

Men en spaning handlar om journalistiken och hotet mot den. Medier har högt förtroende i Sverige, även om det krackelerat på vissa håll. Men de siffror som dyker om om besökstrafik och medieförtroende under coronapandemin visar att behovet av information, granskning och berättelser som hur vi överlever krisen är stort. Problemet är att krisen förvärrat situationen för alla medieföretag, då en redan sjunkande andel av annonsmarknaden blir ännu mindre. Eftersom också betalningsviljan inte är så stark, finns risken att mycket av det alla ville ha och fick under coronakrisen inte kommer finnas tillgängligt när nästa kris kommer. Risken finns att pandemin blir grundskottet för den mediestruktur vi känner igen med lokala och regionala dagstidningar. Frågan är då vem som ska bevaka nästa kris?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar