Bengt Johansson

Åsikter om hur svenska nyhetsmedier bevakar internationella konflikter skiljer sig åt. Inte minst har det visat sig i rapporteringen om kriget i Mellanöstern. Det stora antalet anmälningar till Granskningsnämnden talar sitt tydliga språk. Vissa menar att bilden pro-israelisk, andra att den är pro-palestinsk. Så missnöjet är stort. Men vad handlar det egentligen om?  Värderingsfri kunskap För att reda ut det här måste man hålla isär vissa saker. En skiljelinje är synen på faktauppgifter eller om vi så vill värderingsfri kunskap. Har det hänt? Vem låg bakom? Vilka blev konsekvenserna? Den första nivån i kampen om verklighetsbeskrivningen ligger nära de klassiska journalistfrågorna: Vem? Vad? När? Var? Varför? Journalister tränas i att göra bedömningar av olika källor och här är sanningskriteriet överordnat, inte balans. Ifråga om värderingsfri kunskap finns det inte för journalisten något skäl att tänka på att båda sidorna i konflikten ska få utrymme. Sanningskravet är överordnat.  Men i

I lördags satt jag på Yttrandefrihetsscenen på Bokmässan i Göteborg och pratade om desinformation och valrörelser (i USA och Sverige) med DN:s Sanna Torén Björling under ledning av Robert Olsson från Medier och Demokrati. Trevligt samtal inför en stor publik och det som slog mig var att min puls inte ens gick upp. Vana ger färdighet tänker jag. För det har inte varit självklart för mig att prata offentligt, även om jag arbetat som lärare och forskare mer än 30 år. Jag har ofta varit ordentligt nervös och jag minns fortfarande hur mina ben ibland började skaka bakom podiet när jag pratade inför publik. Då var jag glad att mina darrande ben doldes bakom talarstolen. När det var som värst Den som ser mig numera prata inför större eller mindre skaror kanske inte tror mig när jag berättar att jag inte ens kunde läsa en text inför mina klasskamrater på gymnasiet. Vi hade en tyska- och franskalärare som brukade låta en eller två av eleverna läsa ett stycke högt inför klassen ur en bok vid va