Vad jag vill se om ett år

Det är ungefär ett år kvar till valet. I september 2022 ska vi gå till valurnorna igen och välja vem som ska få styra Sverige. Frågan är vad valrörelsen kommer att handla om. I fredags var jag med på Gräv2021, vilket är föreningen Grävande journalisters årliga event då även Guldspadarna delas ut. Jag var med på ett seminarium med namnet "Politiska granskningar vi saknar" tillsammans med flera namnkunniga svenska journalister och mediechefer (Charlotta Friborg SVT, David Baas Expressen och My Rohwedder Aftonbladet). Borås Tidnings Erik Jullander höll ordning på oss.

Jag satt och funderade på vad jag skulle säga dagarna före och gjorde som sig bör lite listor med granskningar som jag ville/inte ville se.

Saker jag vill se 2022

1. Dags för skilda valdagar?

Att det är för lite fokus på kommunala valrörelser fanns dock inte med på min egen lista utan lyftes av mina medpanelister. Jag kan givetvis bara hålla med. De kommunala och regionala valrörelserna är knappast i centrum i de svenska valkampanjerna. Inte från politikerna, inte från väljarna och inte heller från journalisternas sida. Jag har forskat och detta och skrivit en del tidigare (se länkar längst ner). Men det lär knappast räcka med att medierna lyfter regionala och kommunala frågor - även om pandemin kanske gjort många medvetna om dess betydelse. Alla är helt fokuserade på riksdagen i svenska val och jag tror inte ens att det skulle räcka med massiva mediesatsningar på lokalvalen. Så visst vill jag gärna se mer lokal/regional valbevakning, men ärligt talat. Det enda som jag tror faktiskt skulle kunna höja deras status är skilda valdagar. 

2. Stoppa sanningsslirandet

Min första egna punkt handlar om journalistiken och sanningen. Att politiker ibland slirar på sanningen är väl ingen nyhet, men det vi sett under det senaste åren är att det förs fram rena osanningar. Ofta helt ogenerat. Visst, många skeenden är öppna för tolkning och delvs värderingsbundna. Men trots att vissa menar att vi lever in en "post-truth society" måste journalistiken vara den kraft som försöker att - så gott det nu går - leverera kunskap som kan sägas vara sann. Vi kan inte nöja oss med att sanningskravet för politisk journalistik når upp till att det ska vara sant att politiker X sagt si eller så. Frågan måste också vara om det politiker X säger är sant. Så mer faktacheckar, truth-o-meters och allt vad man nu kan komma på i valrörelsen 2022. Sedan hoppas jag också att sammanställningar över sanningsenligheten hos partiledarna är en stående punkt i partiledarintervjuerma. 

3. I vems intresse? Valrörelsens skuggaktörer 

Länge var valrörelserna bara politikernas arena. Till en början var ju inte ens journalisterna en särskilt viktig spelare. I partipressens tid skulle de bara föra vidare informationen från politikerna till väljarna och före 1960-talet var public service-idealet enbart att spegla. Ingen granskning så långt ögat nådde. Men tiderna förändrades och den dans vi ser mellan politiker och journalister om kampen över dagordningen har blivit ett naturligt tillstånd. Men det är länge sedan dagordningen under valrörelsen enbart styrdes av politiker eller journalister (eller väljare för den delen). Över tid har intresseorganisationer av olika slag ökat sina ambitioner att påverka vad valrörelsen ska handla om. Nu protesterar någon säkert och visar en LO-affisch från 1930-talet framför näsan på mig. Och det klart. Visst har fackföreningarna också drivit på valrörelserna sedan länge och det går även att hitta andra exempel. Men fenomenet har ökat och jag skulle gärna se granskningar om vilka intresseorganisationer som försöker vara med och påverka och hur de gör. Då får väljarna en tydligare bild av vad
som sker och kanske kan avgöra hur särintresse omtolkas till allmänintresse.  

 
Saker jag inte vill se

1. Kandidatgranskningar efter midsommar

En ständigt återkommande genre under valrörelser är avslöjanden som får politiker att avgå. Inte minst har Expressen avslöjat hur politiker och då, ofta Sverigedemokratiska sådana, skrivit olämpliga saker på sociala medier. Visst ska politiker avslöjas, men frågan är om den korta valrörelsen är rätt plats. Kandidatlistorna finns ju tillhands långt tidigare och visst borde väl granskningarna av kandidater kunna vara klara före midsommar. Men jag förstår ju också att det är mer lockande till läsning om de kommer under de febriga valrörelseveckorna och tillströmningen av tips kanske också främst sker i augusti och september. Men ur ett valdemokratiskt perspektiv vore det bättre om vi kunde få prata sakfrågor och inte kandidaters vandel när vi ska bestämma vårt val.

2. Regeringsfrågan får för stort utrymme

Om mina medpanelister åtminstone inte direkt avvisade mitt första förslag på granskningar jag vill slippa, så var det ett direkt motstånd mot mitt påstående att regeringsfrågan får för mycket utrymme. Snarare menade de att den kanske fått för lite utrymme, eftersom det tog så lång tid att bilda regering 2018. Men mitt argument är att hela det politiska kommunikativa systemet har låst in sig i regeringsfrågan. Både hos partier och journalister (och väljare). Sannolikt måste Sverige framöver lära sig leva med ett antal partier har runt 10-20 procent i väljarstöd och då är det knappast så smart att låsa sig fast vid framtida koalitioner. Låt oss rösta på de partier vars politik vi vill ha och sedan får kompromisserna ta vid. Därefter ska givetvis journalisterna granska vilka kompromisser partierna gått med på och visa upp dem för oss väljare inför nästa val. Då får vi utvärdera om kompromisserna var värda vår röst. Med statsvetarspråk förespråkar jag därmed en (tillbakablickande) ansvarsutkrävande modell snarare än en (framtidsinriktad) mandatmodell. Vi får väl se om någon lyssnar på mig.


Bengtforskning om lokala val

Nyheter mitt ibland oss (min avhandling!)

Finns den kommunala medievalrörelsen? 

Den regionala medievalrörelsen





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget