Journalistik i coronans tid

Jag har läst mycket kritik mot journalistiken under coronapandemin. Den sägs ha varit en myndighetsmegafon, folkhälsopatriotisk, inte ifrågasatt eller varit kritiskt granskande. Många har tyckt sig se ett journalistiskt haveri av sällan skådat slag. Men stämmer bilden? 

I förra veckan släppte kollegorna Marina Ghersetti och Tomas Odén sin rapport om mediebevakningen av det nya coronaviruset under de första månaderna och idag släpper Institutet för mediestudier en antologi - Journalistik i coronas tid - där Marina Ghersetti utökar analysen till att även innefatta sommar och höst 2020. Dessutom skriver en annan kollega, Peter Dahlgren, i ett kapitel om de numera så berömda presskonferenserna och andelen kritiska frågor som ställdes. Andra perspektiv som tas upp är innehåll och reaktioner i sociala medier, vad journalisterna och medborgarna tyckte om bevakningen och myndigheternas kriskommunikation och mycket annat.

Böckerna ger ytterligare bitar till ett inte alldeles lätttolkat pussel. I mina ögon är det sammantaget knappast något journalistiskt haveri som tonar fram, även om det går att formulera kritik. Som Lars Truedson och jag skriver i bokens kan man med utgångspunkt från resultaten i boken faktiskt måla upp tre ganska olika slutsatser, lite beroende på vad man betonar och kanske också vad man förväntar sig. Så här skriver vi:

1. Coronajournalistiken var ”business as usual”

Den här tolkningen bygger på att det som presenteras i de olika kapitlen ligger inom det förväntade utfallet, givet de strukturer som omger nyhetsrapportering. Medielogik och krisjournalistikens faser ger i stort sett alltid ett liknande utfall, oavsett kris. Att journalistiken i ett inledande skede av en kris alltid kommer prioritera förmedling av information för att senare granska har vi sett otaliga gånger. Ur ett redaktionellt perspektiv är det inte så konstigt då journalistik i början av en kris handlar om att förstå vad som pågår och uppfylla informationsuppdraget. Sedan, när lite tid gått och vi sett utfallet av krishanteringen kommer granskningen igång. Skälet till att det kanske dröjde denna gång var att krisen är så utdragen. På samma sätt kan man tolka resultaten av bristen på kritiska frågor under de berömda presskonferenserna. Resultaten indikerar att de stora medierna, som alltid får chans att ställa kritiska frågor i individuella intervjuer efteråt också gjorde så. De som inte har samma tillgång till intervjupersonerna – lokala medier och utländska medier – ställde istället sina kritiska frågor direkt på presskonferensen. Så ser det alltid ut – business as usual. Vad som stödjer denna tolkning är att andra röster verkar instämma i bilden av att det vi sett under 2020 inte sticker ut. Både journalisterna själva och deras publik verkar ganska nöjda. I alla andra sammanhang hade vi sett det som giltiga kvalitetsmått. Så varför skulle det inte gälla för coronarapporteringen?
 

2. Coronajournalistiken var ett uttryck för folkhälsopatrotism

Att vi samlas kring flaggan (rally-around-the-flag) är ett välkänt opinionsfenomen. Till en början har uttrycket använts för att förstå det kraftigt ökade opinionsstödet som amerikanska presidenter fått i början av utrikeskonflikter och krig. Befolkningen samlas mot en yttre fiende och stödjer sin ledare. Samma fenomen har vi sett under pandemin, i Sverige, men också i andra länder (Esaiasson, m fl.. 2020). Den brist på kritik och granskning som vi såg under våren är, i denna tolkning, ett uttryck för denna folkhälsopatriotism. Bilden av Tegnell som den store kommunikatören och journalistikens oförmåga att granska så länge som politikerna inte bråkade är tydliga tecken. Relativt låg andel kritiska frågor, att mediebilden inte var mer kritisk i april–maj när dödstalen sköt i höjden samt journalisternas nöjdhet med myndigheternas sätt att hantera krisen, trots att de påpekar vissa brister är uttryck för en märklig stämning av att man inte är för kritisk mot ”det egna laget”. Känslan av att det handlar om en landskamp i pandemihantering skulle också förklara varför medborgarna fortfarande är så tillfreds med sakernas tillstånd. Handlar det om en kollektiv skygglapp? Vi har inte förmågan att lyfta blicken utan ser allt som ofrånkomligt. Kanske är det den svenska konsensuskulturen som gör sig påmind, precis som en av de intervjuade internationella journalisterna antyder?
 

3. Coronajournalistiken var bättre än förväntat

Ja, det var mindre kritisk bevakning i början, vilket kan kopplas till hur krisjournalistik alltid fungerar. Då ligger fokus på att förstå och förklara, inte granska. Men tittar man på hur journalistiken faktiskt såg ut var det knappast någon överdriven regerings- eller myndighetstrohet i journalistiken under våren 2020, det fanns kritiska röster, stor bredd i olika sakfrågor/perspektiv i rapporteringen och dessutom var det i stort sett helt balans i perspektiv om hur den svenska coronahanteringen sköttes i bevakningen. Sedan ökade kritik och granskning, helt i linje med vad vi kan förvänta oss.
Man kan givetvis ifrågasätta krisjournalistiken, men, tänker vi oss i denna tolkning, jämför vi med tidigare pandemier (läs svininfluensan) skötte sig journalisterna bättre den här gången. De var knappast myndigheternas megafon på samma sätt som under svininfluensan 2009 utan gav en mer nyanserad bildav både läget i Sverige och omfattande utblickar mot andra länder. Ska man kritisera något handlar det i så fall om att den svenska strategin inte granskades omedelbart, utan att det dröjde. Visst fick kritiska röster höras, men granskningarna handlade mest om hur väl den svenska strategin genomfördes. Inte att den var fel i sig. Men på det stora hela får den svenska coronajournalistiken, enligt detta tolkningsmönster, ändå ett gott betyg, vilket som sagt intygas av både journalisternas själva och medborgarna.

Så här står jag med tre olika tolkningar. Är de ena mer sann är den andra? De tre bilderna trycker på lite olika saker. En sak är ju att förstå vad som pågår, en annan sak om det är bra. Dessa tre tolkningar av coronajournalistiken blandar faktiskt ett förklarande och ett normativt perspektiv. Att det är business as usual säger ju ingenting om kvalitet - bara att strukturerna som omgärdar journalistik är starka. Folkhälsopatroitismen andas kritik, men normen är ganska oklar. Här handlar det implicit om att journalistikens granskande uppdrag försvåras av en tidsanda (samt bristande vilja eller förmåga) att granska vad som pågår. Den tredje närmar sig ett mer normativt perspektiv genom att jämföra krav som kan ställas på journalistiken. Vad som kanske är vägen framåt - för forskning och mediedebatt - är kanske att tydligare klargöra vad som är det normativa utgångspunkterna. Informera och granska, men hur ska vi vetenskapligt avgöra om det normativa kravet är uppfyllt? Kanske får jag ett svar på eftermiddagens seminarium.

Läs boken från Mediestudier HÄR.

Läs boken från MSB
HÄR.



 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget