fredag 4 maj 2018

Lögn, sanning och sannolikhet i politisk kommunikation

Kom av en händelse över en debattartikel i New York Times för några dagar sedan. Den handlade, som liksom många andra de senaste åren om Donald Trumps lögner. Eller rättare sagt om varför inte Trumps väljare verkar bry sig om den aldrig sinande ström av osanningar som kommer från presidentens mun.

Författaren till artikeln menar att många väljare säkert tror på presidenten, andra bortser ifrån den som en sidoeffekt av en retorisk stil de gillar och andra kanske blivit immuna mot lögner eftersom de är så vanliga.

Daniel Effron, som skrivit artikeln, är docent i organisationsbeteende vid London Business School. Han menar att det kanske finns ytterligare en förklaring. Kommunikationsstrategin är att "det skulle kunna vara sant". Lite som titeln på Jack Werner nya (och utmärkta bok) "Ja skiter i att de är fejk det är förjävligt ändå". Visst är påståenden från Trump inte sanna, men det skulle de kunna vara. Svarsstrategierna från kommunikatörerna i Vita Huset siktar in sig på "möjliga sanningar". Även om det var färre som besökte installationen så KUNDE det varit den största publiken någonsin om vädret varit bättre. Även om filmen Trump retweetade inte var sann i att den visade en muslim som begick ett överfall så är "HOTET VERKLIGT" enligt Vita Husets talesperson.

Effron visar också att strategin verkar fungera. I ett experiment där svarspersonerna fått bedöma det oetiska i falska påståenden från politiker (Trump) fick vissa också information om hur påståendet skulle kunna vara sant om omständigheterna varit annorlunda. Resultaten visade att de som var positiva till Trump såg det mindre oetiskt om de fick tilläggsinformation om hur lögnen skulle kunna vara sanning.

Så Werners boktitel verkar på pricken fånga in hur vi resonerar när vi vill att en lögn kanske inte är sanning, men tillräckligt sannolik för att vi ska kunna tro på den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar