lördag 11 november 2017

Ian Wachtmeister och skandallogikens paradox

Idag gick Ian Wachtmeister ur tiden. Jag träffade honom en gång, på ett statsvetarseminarium i Göteborg något år efter valet 1991. Wachtmeister och Vivianne Franzén (som senare blev partiledare) var på besök och fick höra Sören Holmberg med kollegor berätta om vilka väljarna som röstade på partiet var. Mina intryck av Wachtmeister före seminariet var väl inte odelat positiva. Jag gillade inte hans populistiska stil och tyckte han aldrig svarade på journalisternas frågor. Men på seminariet blev jag lite imponerad. Till skillnad från Vivianne Franzén, som började hålla något sorts valmöte inför de göteborgska statsvetarna, förstod Ian Wachtmeister precis var han befann sig. Han ställde intressanta och analytiska frågor till valforskarna och jag insåg att han kunde spela flera roller än gamäng på valmöten.

Ny Demokratis politiska historia blev kort. Det viktiga avtrycket handlar inte minst om hur Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på några månader lyckades utnyttja medierna för att ta sig in i riksdagen. Den bedriften är utan motstycke i svensk politisk historia. Men bygget blev för skakigt, saknade ordentlig organisatorisk bas och till slut blev konflikter och personstrider för stora.

Ny Demokrati var ett populistiskt högerliberalt parti, eller om man så vill ett missnöjesparti. Även kritiken mot invandringspolitiken var viktig. Från ett politiskt kommunikativt perspektiv förebådade de också Sverigedemokraterna i det att skandallogiken inte fungerade som den brukar. Jag och många andra var förvånande över att partiet växte i opinionen trots att de fick så mycket kritik. Nyckeln till det var givetvis att de som stödde partiet både såg de andra partierna och medierna som en del av etablissemanget. Kritiken blev bara ytterligare ett bevis för Ny Demokrati hotade det etablerade maktetablissemanget. Denna skandallogikens paradox lever vi fortfarande med.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar