söndag 21 maj 2017

I diktaturer finns det ingen fri journalistik

Om vi inte hade fri journalistik så skulle de uppmärksammade rättsfallen Tomas Quick och 4-årige Kevin slutat på ett helt annat sätt. Det är lätt att glömma bort det. Journalistik är faktiskt en samhällsinstitution som gör att makthavare inte så enkelt kan göra fel. Visst finns det andra kontrollerande och balanserande institutioner, men journalistiken är ofta det den svage har att förlita sig på när rättssamhället eller politiken tappat intresset. Visst har journalistik brister, inte minst då den ibland dras med i drev och häxjakter där det inte är faktakontroll som styr utan moralisk indignation.  Men trots det är det grävande och faktakontroller som gör att makthavare inte kan bete sig hur som helt. Kent Asp menar att medierna både har en synlig och osynlig makt. Till den synliga makten hör just avslöjanden och granskningar eller påverkan på den allmänna opinionens kunskaper, åsikter och beteenden. Den är givetvis viktig. Men mediernas osynliga makt är minst lika central. Bara den vetskap att man kan bli granskad gör att makthavare inte gör vad som helst. Risken att medierna synar en i sömmarna håller fingrarna i styr. Visst kan man tycka att det ibland är bagateller som avslöjas och att detaljer blåses upp till orimliga proportioner. Det är också sant och då ska medierna ha kritik. Men varje gång jag ser att journalistiken lyckas med en granskning av makthavare påminns jag om skillnaden mellan diktatur och demokrati. I en diktatur finns inga granskande fria medier och inte heller några politiska skandaler. De enda skandaler som finns är de som makthavarna själva har intresse av. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar