Bengt Johansson

Svartmålning är på tapeten. Inte minst anklagas Sverigedemokraterna (och Moderaterna i Göteborg) att måla bilden av Sverige i allt för mörka färger. Istället påpekar kritikerna att Sverige på väldigt många sätt är ett framgångsland, där vi har det bra och många saker blir allt bättre. Kampen om Sverigebilden är central valåret 2018. Inom politisk kommunikation är det knappast något nytt att måla upp olika bilder av samhället. Dessa handlar ofta hur misslyckad motståndarens politik varit ("De borgerliga fick chansen,,,,,,) eller hur eländigt det blir om politiska motståndare får makten  (Vrid inte klockan tillbaka,,,"). Med andra ord kan man titta bakåt på dålig politik eller förutspå mörka framtidsscenarier. Men man kan också mer allmänt försöka spika fast verklighetsbeskrivningar, försöka ge en bild av hur verkligheten ser ut just nu. Ofta ackompanjeras det av uttalade löften om att den egna politiken ska lösa problemen, men det kan också vara implicit. Alla vet ändå vad...

Idag är det ett år sedan Rakhmat Akilov mejade ner människor med den stulna lastbilen på Drottninggatan. Jag minns själv hur jag direkt kände att terrorn slagit till i Sverige när jag såg den första nyhetsflashen från en av kvällstidningarna. Mina kollegor inom projektet KRISAMS skickade redan samma dag ut en enkät till Medborgarpanelen vid Göteborgs universitet. Vi andra började också skissa på relevant forskning kopplat till händelsen. Så här ett år senare har vi tillsammans skrivit en bok om Stockholmsattentatet, som ges ut av Institutet för Mediestudier. Vi analyserar hur informationsspridningen gick till, retoriken i Stefan Löfvens tal, om människor verkligen förstår journalistiska osäkerhetsmarkörer som är vanliga vid sådana händelser, vad nyhetsredaktionerna lärt sig efter Stockholmsattentatet, medieetiska bedömningar och inte minst hur den felaktiga rapportering om skottlossning vid Fridhemsplan hade för konsekvenser och hur den kan bedömas. Om det sistnämnda har Tomas Odén,...

Som jag skrivit tidigare på bloggen började jag min forskarkarriär som kodare för Kent Asp i samband med valrörelsen 1991. När Kent gick i pension genomförde jag 2014 års undersökning utan Kent som publicerades i boken När makten står på spel . Nu tar vi ett nytt steg. 2018 års Medievalsundersökning kommer att ske i samarbete med Institutet för mediestudier och nu ska jag och Jesper Strömbäck dessutom slå samman JMG:s undersökningar som gjorts sedan 1979 med Jespers som han genomfört sedan 1998. Det blir både spännande och utmanande att få ihop två undersökningar till en. På tidningen Journalistens webbupplaga intervjuas jag om just detta. Läs här .

När man i Sverige började prata om "kärnfamilj" (äldsta belägget är från 1969) var det ett tecken på att det inte längre var självklart att familjen bestod av mamma, pappa och barn. Att prata om kärnfamiljen implicerade att det fanns ett alternativ, storfamiljen. Det ordet fanns å andra sidan i svenskan sen 1897, men runt 1969 fick det en annan innebörd: storfamilj blev benämningen för ett hushåll som omfattade mer än mamma, pappa och barn, och den enheten fick i stället namnet kärnfamilj. Nyaste tillskottet till familjebenämningarna är regnbågsfamiljen, där föräldrarna är av samma kön. Men när Folkpartiet 1958 gjorde affischen här var det ingen som helst tvekan: "familj" var ett namn för ett gift par med barn. Mamman är hemmafru och tar hand om hur och barn, medan mannen jobbar - att döma efter kläderna bakom ett skrivbord och inte i produktionen. Kärnfamiljen är så självklar att den inte ens kallas kärnfamilj, och den är försvaret mot hoten: "vål...

Redan förra året var jag med i olika sammanhang och påpekade det svåra med aprilskämt i dagens medielandskap. En tid av fake news, rädsla för mediemisstro och oförmågan att både kunna berätta skämtet och avslöjandet (april, april!) till samma publik i en viral värld gör att mediernas aprilskämt är på utdöende. I år intervjuade TT och då fick det ordentlig spridning i svenska medier. SVT-text, Upsala Nya Tidning, Västerbotten-Kuriren, Enköpings-Posten och Sydsvenskan är några av de ställen som jag denna skämtets dag får vara med i medierna. Vill någon läsa hela resonemanget finns förra årets blogginlägg här .  

När jag hörde att Socialstyrelsen dragit in broschyren med titeln "Information till dig som är gift med ett barn" var jag tvungen att läsa den själv för att bilda mig en egen uppfattning. Reagerade på omslaget med färgglada tecknade bilder på unga flickor i kontrast till titeln. Förstod dock inte riktigt vad all uppståndelse var kring innehållet gällde. Att barnäktenskap inte är tillåtet i Sverige var det ju ingen tvekan om när man läste texten. Sedan gick jag in på Twitter och där var tonen en annan (#socialstyrelsen). Det talades om instruktionsfolder för pedofiler och att den på något sätt - oklart hur - skulle legitimera barnäktenskap.  Upprörda röster på Twitter än en sak. Vi vet sedan tidigare att relativt få kan orkestrera och pumpa upp volymen till max. Det är knappast den tysta opinionens röst som gör sig hörd där. Men jag förstår också varför Socialstyrelsen drog tillbaka den. Men det handlar inte främst om innehållet utan framförallt om att krishantera i en omöjl...

Valaffischer har funnits i mer än 100 år. Den första valaffischen som vi kunnat hitta i Sverige är från 1907, då socialdemokraterna  agiterade för "rättvisa åt arbetarne och småfolket" med röd fana och rök ur skorstenarna.  En del har förespråkat valaffischens död, inte minst med tanke på framväxten av politisk tv-reklam och internet. Men det visar sig snarast vara tvärtom. Visserligen trycks inte affischer i samma upplagor som en gång i tiden, men för både partier och väljare är affischerna viktiga. Många väljare har sett dem, de är uppskattade och partierna försöker skapa stor uppmärksamhet när valrörelsens affischer publiceras. Valaffischen är fortfarande det som partierna har att tillgå för att nå väljarna i det offentliga rummet. Den teknologiska utvecklingen har inte heller gjort att intresset för affischer svalnat. Det finns exempel på nymodigheter såsom elektroniska affischer med rörlig bild eller att man kan se personen på affischen prata i mobilen genom att scan...