Veckans valaffisch (vecka 33) - Förtroendets politik
Partiledarna har sedan länge varit centrala i svenska valrörelser. Diskussionen om partiledarcentreringen ökat över tid är omtvistad. Framförallt beror det på vad man menar. En sak är om valrörelserna knyts mer till partiledarna, att de hamnar mer i centrum. En annan sak är om större intresse riktas mot partiledarna karaktärsdrag och personlighet och ytterligare en är om deras privatliv med familj och relationer ägnas mer intresse.
Ser vi på svenska valaffischer är det tydligt att över tid har partiledarna hamnat mer i centrum. Alla partier har partiledaren på bild. Så har det inte alltid varit. Partiledarna slog igenom som röstmagneter på affischerna på 1930-talet för att sedan nästan helt försvinna efter andra världskriget. De återkommer sedan på 1960-talet, men ända in på 2000-talet förekom det faktiskt att partier valde bort partiledarna på valaffischerna. Men inte längre. Nu har alla partier partiledarna som (oftast) ler mot oss på valaffischerna.
Personiferingens dimensioner
Men att synas är en sak. Partiledarna får symbolisera partiets politik. Men hur är det med de andra dimensionerna? Karaktärsdragen eller kanske familjen och privatlivet. Tar vi den andra aspekten - om privatlivet - är det inte så vanligt. Men det förekommer. Både Ebba Busch och Ulf Kristersson låter oss ibland kika in i deras privatliv, där Ebba Busch poserat med gevär och jägarutrustning. Ulf Kristersson har i flera valrörelser visat upp vardagslivet med hundpromenader, husrenovering, joggande mm. I valet 2018 gjorde han dessutom en ironisk reklamfilm där hela familjen var med och beklagade sig över att Ulf alltid tänkte och pratade politik. Sociala medier och framförallt TikTik har förstärkt den här trenden där partiledarna låter oss få ta del av privatlivet - åtminstone så som det framställs på sociala medier!
Men karaktärsdragen då? Här har vi under ganska lång tid sett en förskjutning från medierna mot att komma åt partiledarna som personer, deras karaktärsdrag. Här finns en dragkamp mellan medier och politiker, där de senare ibland utnyttjat lite mjukare format som pratshower eller andra former för att kunna ge en annan bild av sig själva än den strikta politikern. I medierna finns det också en vilja att komma bakom politikerrollen och exemplen är många i årets valrörelse. I Fördomsshowen i SVT fick partiledarna bemöta programledaren Emil Perssons fördomar om dem. Vem kan styra Mauri? i TV4 är ett format där Mauri Hermundsson övningskör med partiledarna som handledare och frågar om makt, ledarskap och vardagsliv. Tidigare i våras sände SVT Fråga partiledaren allt! där Fouad Youcefi ledde direktsända intervjuer där publikfrågor ställdes till partiledarna från deras privata kontor och där programmets uttalade premiss var att ingen fråga var förbjuden och underhållaren Edvin Törnblom gjorde partiledarintervjuer för DN Kultur. Törnblom betonade själv att han inte är journalist utan underhållare och att intervjuerna skulle vara lättsamma, roliga och hjälpa hans publik att lära känna både partiledarna och deras politik.
Är det bra då?
Kritiken mot personifieringen återkommer ofta. Mot alla tre aspeketerna där kritiken riktar sig mot att för mycket fokus landar på partiledaren och att politiken och ideologin kommer i skymundan. Vi röstar inte på personer i Sverige, vi röstar på partier. Att så hårt fokusera på partiledaren blir därmed missvisande, så viktiga är de inte för den politik som sedan formuleras och beslutas. Dessutom blir det mest trams, inte svar på viktiga frågor om politik. Väljarforskarerna är inte lika bekymrade då de menar att forskningen visar att personen och dens karaktär inte är så omfattande. Svenskarna röstar framförallt ideologiskt och sakfrågeorienterat - inte på partiledaren och dennes egenskaper. Men man kan också hävda att personifiering är bra. Att den har ett demokratiskt värde. Jag tänker då på begreppet "förtroendets politik".
Den brittiske sociologen John B. Thompson formulerade begreppet förtroendets politik (politics of trust). När fasta klassidentiteter, partilojaliteter och ideologiska självklarheter försvagas, samtidigt som samhällsproblemen upplevs som mer komplexa, måste människor i högre grad förlita sig på att ledarna kan göra rimliga bedömningar i situationer som inte gick att förutse vid valet.
Därför blir frågor om omdöme, integritet, trovärdighet och karaktär politiskt relevanta. Samtidigt är medierad synlighet dubbelbottnad: politiker kan använda medierna för att iscensätta närhet, vardaglighet och autenticitet, men samma synlighet gör deras anseende mycket sårbart. Hos Thompson är personfokuseringen alltså varken enbart ett demokratiskt förfall eller något odelat positivt. Den är en följd av förändrade villkor för politik.
Ett valmanifest kan inte innehålla svaret på nästa finanskris, säkerhetspolitiska chock, regeringskris eller tekniska omvälvning. Vi väljer därför inte bara mellan redan formulerade vallöften och manifest. Vi delegerar också makten att fatta beslut om sådant som ännu inte kan formuleras. Därför är det rimligt att fråga: Har personen gott omdöme? Går personen att lita på när det kostar något? Kan personen ompröva sig utan att bli principlös? Hur använder personen makt och hur behandlas människor som inte kan gynna hen? Vi hamnar därmed hos Aristoteles och ethos. Framstår personen som utrustad med gott omdöme, moralisk karaktär och välvilja gentemot dem man vänder sig till?
Autenciteten?
Men fångar dessa nya format partiledarnas karaktär? Om vi ska ge medieformaten som fokuserar på personen en demokratisk potential är detta en central fråga. Vi måste skilja mellan karaktärsdrag som är relativt stabila egenskaper, dvs omdöme, integritet, mod, ansvarstagande och förhållandet till makt. Den bedöms ju framför allt genom handlingar och tidigare beslut. Sedan har vi personan som är den medierade figur som politiker, rådgivare och medier gemensamt producerar: den jordnära, handlingskraftiga, arga, trygga, folkliga eller statsmannamässiga ledaren. Sedan har vi privatpersonen med uppgifter om familj, matvanor, kläder, fritidsintressen och känsloliv. Sådant kan ibland vara politiskt relevant, exempelvis om det visar hyckleri, maktmissbruk eller allvarliga omdömesbrister. Men ofta producerar det bara igenkänning och en känsla av intimitet.
Det demokratiska problemet uppstår alltså inte när medierna försöker säga något om en politikers karaktär. Problemet uppstår när förtrogenhet ersätter kunskap och när en skickligt producerad persona tas som bevis för verklig karaktär. Sammantaget väljer vi inte bara mellan politiska förslag. Vi delegerar också omdöme. Därför är politikerns karaktär en del av politikens innehåll. Förflackningen inträffar först när prövbar karaktär bara ersätts av en säljbar persona. Och här ligger utmaningen för mediernas nya sätt att göra underhållning av politik, om det nu inte bara ska vara underhållning utan också ha ett demokratiskt värde.
Propagandainspektör Bengt Johansson
Kommentarer
Skicka en kommentar