Veckans valaffisch (vecka 15) - En mätning kan betyda så mycket

Alla väntade spänt på vad opinionsmätningarna skulle ge för siffra till Liberalerna när Mohamsson och Åkesson kramats efter presskonferensen den 13 mars. Fågel eller fisk?

Demoskop visade strax efteråt 4,5 procent – väsentligt högre än tidigare mätningar – och Liberalernas partiledning kunde skruva upp champagnekorkarna. Man var över riksdagsspärren igen.

Men rekylen kom snabbt. Kritik riktades mot Demoskops metod med självrekryterade urval. Dessutom hävdades det att institutet ofta ligger något högre för de borgerliga än för de rödgröna. Och som en extra krydda kom andra mätningar där Liberalerna låg kvar runt 2,5 procent.

 

Opinionsmätningarnas makt 

Debatten i sig säger något viktigt: opinionsmätningar tillskrivs makt. Frågan är hur stor den egentligen är. Forskningen ger inget entydigt svar, men några saker vet vi. Opinionsmätningar kan påverka väljare genom så kallade bandwagoneffekter. Går ett parti bra i mätningarna kan vissa väljare lockas att hoppa på framgångståget. Liberalerna har flera egna exempel på sådana opinionsraketer, såsom Westerbergeffekten i valet 1985, Språktestfrågan 2002 eller varför inte Marit Paulsens framgång i EU-valet 2009. Här ska inte mediernas roll underskattas. En stark opinionvind ger ofta en positiv mediebild och skapar narrativ av en "vinnare". Går det knackigt i mätningarna skapas i medierna istället en bild av en "förlorare". Opinionsmätningarna ger med andra ord både bränsle och riktning åt den politiska journalistiken. Det är därför också alla partier försöker framställa sig som vinnare i opinionskampen. 

Man ska ändå komma ihåg att bandwagoneffekten finns, men är begränsad. En positiv mediebild kan inte automatiskt översättas i väljarstöd, men det hjälper till. Det talas också om motsatsen – en underdogeffekt där väljare sympatiserar med förloraren. Här är stödet i forskningen betydligt svagare.  

Kamrat 4 procent 

Men det finns en viktig aspekt kring opinionsmätningarnas makt: taktisk röstning. Sverige har som bekant en spärr på 4 procent till riksdagen och då är kampen kring strecket helt avgörande: 3,9 procent innebär inga mandat alls i riksdagen medan 4,0 ger 13-15 riksdagsplatser. För Tidöpartierna är Liberalernas väl och ve lika viktigt som det för Socialdemokraterna i många år var avgörande att Vänsterpartiet höll sig kvar i riksdagshuset. "Kamrat 4 procent" var ett vedertaget begrepp och statsvetarna i Göteborg har visat att det inte bara var snack. En stor del av dem som röstade på Vänsterpartiet (eller VPK som det hette då) var egentligen socialdemokrater, men ville säkra socialdemokratiskt regeringsinnehav med kommunisternas stöd.

Vem älskar Liberalerna? 

Men nu riktas alltså ljuset mot Tidösidan, där Liberalerna är en central del av regeringsunderlaget. Det är inte orimligt att tro - även om vi har ganska lite forskning om det - att det kommer finnas ett medvetet strategiskt spel i partisympatimätningarna framöver. Det kommer vara viktigt att åtminstone få det att framstå som att Liberalerna har en uppåtgående trend och att en röst på partiet inte är bortkastad. Nu pratar jag inte om några fejkade undersökningar utan att väljare på Tidösidan - åtminstone ett tag - försöker hjälpa till att hissa upp Liberalernas siffror. För egentligen har inga av de andra Tidöpartierna röster att avvara. Kristdemokraterna ligger själva strax ovanför spärren, Moderaterna vill inte vara mindre än Sverigedemokraterna och Sverigedemokraterna vill vara större än Moderaterna. Så var ska väljarna tas? Från soffan? Att Liberalerna ska regera med Sverigedemokraterna är väl knappast något som lockar väljare vänsterut.

Men kanske lånar väljare från Tidösidan sin röst åt Liberalerna så att siffrorna i vårens och sommarens mätningar närmar sig spärren? Sätter sig bilden av ett parti med framgång i opinionen kanske det trots allt finns några väljare därute som också låter sig övertygas att bli Liberala väljare på valdagen i september.

Taktikröstandets död? 

Taktikröstandet handlar alltså i första hand om att ett parti ska klara sig kvar i riksdagen. Ett parti som får 3,9 procent är i praktiken bortkastade röster. De räknas inte. Men det finns förslag som testats här och var om att alla väljare får två röster. Ett på "bästa parti" och ett på "näst bästa parti". Kommer inte partiet man gillar bäst in i riksdagen tillfaller rösten det näst bästa partiet. Nu är det ju inte säkert att det parti man gillar näst mest heller kommer in. Men ni fattar principen. Det skulle i så fall minska betydelsen av taktikröstning, både i opinionsmätningarna och på valdagen. 

Men hur kommer allt att sluta? Jag har gjort misstaget att räkna ut partier förr som i början av valåret legat risigt till i mätningarna. Brukar säga att "jag har haft fel förr". Men lägger jag till en annan sentens: "Den som mäter får se".

Propagandainspektör Bengt Johansson